Vilket visar sig förvånansvärt ofta innebära att vi gör exakt samma saker som i de förra spelen, om än i aningen större och vackrare omgivningar. Mass Effect: Andromeda är en ytterst trogen uppföljning av den ursprungliga trilogin, på gränsen till en kopia. Den mystiska rymdrasen Prometheans kallas här för The Remnants, och de onda raserna Reapers och Collectors har bytts ut mot The Scourge och Kett. Det är som om utvecklarna tagit ett lackmuspapper över de gamla spelen och ringat in alla stora delar för att sedan ändra lite på konturerna.
Deja vu-känslan dominerar upplevelsen
Samma deja vu-känsla återfinns i nästan alla delar av spelet. Ditt rymdskepp Tempest ser likadan ut som Normandie från trilogin, och den nya rymdbilen Nomad är en kopia av Mako från Mass Effect 1. Inte ens Mass Effects hjärta, spelets karaktärer och historier, känns unika i Andromeda. Både Sara och Scott Ryder är helt okej som spelets rymdhjältar, men spelets alla sidokaraktärer, de som vanligtvis brukar bära Mass Effect, är en blandad kompott av intressanta till helt meningslösa förmågor.
Den enda karaktären som står ut är Peebee, en äventyrlig asari som lyckas utstråla mer personlighet i en mening än vad resten av besättningen gör under halva spelet. Det binära dialogsystemet, med ett ont och ett gott alternativ, är utbytt mot mycket bättre och mer dynamiska dialoger, men det hjälper bara marginellt när manuset överlag ständigt balanserar mellan episk rymdopera och lökig Star Trek-romans.
Spelet har dessutom redan, med all rätt, fått ta emot mycket skit för sina animationer, som i bästa fall är stela och i sämsta fall rent skräckinjagande. Det förväntas nästan av ett Bioware-spel, men i och med bytet till den nya grafikmotorn Frostbite, som i Battlefield 1 briljerade med just kropp- och ansiktsanimationer, var förhoppningarna högre.
