Det finns många exempel i spelhistorien när en enskild mekanik slagit igenom och plötsligt blivit standard för kommande spel. Hälsa som återgenereras när du tar skydd, spel som sparar automatiskt och erfarenhetspoäng som gör din karaktär starkare. Du dubbelhoppar, samlar ljudloggar och följer uppdragsmarkören. Det är element så ingjutna i spelhistorien att vi ser dem som självklara.

Vid en hastig blick kan Dark Souls-spelen sorteras in under actionrollspel, med klassiska rollspelselement såsom erfarenhetspoäng och jakten på nya vapen och dräkter. Samtidigt introducerades helt nya koncept. Fienderna lämnar efter sig “Souls”, och när man dör startar spelvärlden om och fienderna återuppstår. Strategi och metodiskt utforskande är nödvändigt för att ta sig framåt. Det är en alldeles unik version av action och rollspel utan någon direkt motsvarighet.

The Surge är lika mycket en hyllning som ett kärleksbrev till From Softwares helt egna version av actionrollspel.


Det är omöjligt att skriva om The Surge utan att först nämna Dark Souls-utvecklarna From Softwares samlade verk, inklusive Bloodborne och nu senast Dark Souls 3. The Surge är lika mycket en hyllning som ett kärleksbrev till From Softwares helt egna version av actionrollspel.
 

Utvecklaren Deck 13 låg tidigare bakom Lords of the Fallen, ett av de allra första spelen i “Souls-genren” utanför From Softwares egna verk, men mottogs ljummet av både kritiker och spelare. Fantasyhistorien bidrog inte med så mycket unikt och striderna var långsamma och klumpiga. Kanske som ett direkt svar på det är Deck 13 den här gången tillbaka med en avsevärt mycket snabbare science fiction-historia.
 

I den här dystopiska framtiden försöker det stora teknikföretaget CREO (som en blandning av Google och Apple fast med altruistisk hybris) lösa världens problem genom att skicka upp raketer som ska laga atmosfären. För att lyckas med det har de även passat på att skapa exo-skelett, artificiella intelligenser och en uppsjö av olika robotar.

The Surge

Inte direkt originellt

Warren ska precis börja jobba hos CREO, men det tar inte lång tid innan hans nya karriär tar en tråkig vändning till det apokalyptiska. Han tuppar av under monteringen av sitt nya exo-skelett, och när han vaknar upp är allt och alla plötsligt ute efter att döda honom.
 

I de dystra fabrikskorridorerna syns skärmar där en pastisch på en techbro från valfritt Silicon Valley-företag vräker ur sig klyschor likt en keynote från Googles utvecklarkonferens.


Det är en premiss som lånar rikligt från andra filmer och spel som till exempel Elysium och Enslaved: Odyssey to the West, men utan att egentligen lägga till något eget. From Softwares olika Soulsspel var alltid oerhört effektiva i deras världsberättande där varje rum, byggnad och omgivning gav en pusselbit i den övergripande historien. Deck 13 verkar ha haft samma ambition med The Surge, men det finns få saker som väcker intressanta frågor eller ger samma fascinerande svar på samma sätt som i till exempel Bloodborne.
 

I de dystra fabrikskorridorerna syns skärmar där en pastisch på en techbro från valfritt Silicon Valley-företag vräker ur sig klyschor likt en keynote från Googles utvecklarkonferens. Det är småkul och ibland lite intressant, men i övrigt är det få saker i omgivningarna som överraskar eller ger en extra dimension till historien.
 

Det blir inte bättre av att Warren är en exceptionellt tråkig protagonist formad utifrån en klyschig tv-spelsmall från tidigt 00-tal. Fåordig, identitetslös och motivationslös – ja till och med meningslös. Samma gäller för de olika karaktärer han stöter på under spelets gång. De lyfter sällan till något mer än de sedvanliga klassiska stereotyperna, och som dessutom är drabbade av ett oerhört slappt röstskådespeleri.

The Surge


 

The Surge lyckas bättre med spelmekaniken och stridssystemet. Många Souls-veteraner kommer känna igen sig, men det finns flera nya idéer som fungerar över förväntan. Det handlar fortfarande om att metodiskt arbeta sig igenom en miljö, ta sig an fiender och låsa upp genvägar. Dark Souls bonfire heter här Ops Center, och istället för souls är det tech scraps som fienderna lämnar efter sig.
 

Bra balans

The Surge har dock gjort några få ändringar som förändrar spelmekaniken en del. Till skillnad från Dark Souls, som har en mer linjär struktur, har The Surge större isolerade omgivningar med enbart en Ops Center i mitten. Det finns ofta flera genvägar att låsa upp tillbaka till Ops Center.
 

Det ligger även en mycket större tonvikt på de vanliga fienderna som både tål mer stryk och som kan slå hårdare än vad Dark Souls-spelare är vana vid. Det är få strider som man helt kan slappa sig igenom, och de flesta fiender har ihjäl dig med två, tre slag. Det hänger ihop med att det även är relativt långt mellan de olika bossarna i The Surge, vilket i sin tur resulterar i en aningen jämnare svårighetsgrad över hela spelets gång.
 

Den mest välkomna förändringen är implantaten som Warren kan använda sig av. En del är mer passiva och kan ge till exempel mer hälsa, andra innebär att du kan använda dig av flera hälsoföremål eller göra mer skada. De här implantaten kräver en viss mängd energi och det är här erfarenhetssystemet kommer in. De tech scraps som du tar tillbaka till Ops Center ökar din kraftnivå och möjliggör flera implantat. Eftersom de här implantaten även går att byta ut efter behov är det även enkelt att anpassa din spelstil efter de fiender du möter.

The Surge

Valfrihetenen fortsätter in i stridssystemet, där det går att attackera specifika punkter på fienderna, antingen en oskyddad del för att göra mer skada eller en skyddad del för att få en chans att kunna plocka upp just det vapnet eller rustningen som fienden bar på. Den lätta och snabba vägen eller den riskfyllda vägen för en eventuell bättre belöning.
 

Andra delar fungerar dock mindre bra. Till exempel finns det en tidsgräns för när tech scraps-högen som lämnas kvar vid dödsplatsen försvinner, vilket egentligen bara premierar ett evigt springande förbi alla fiender. De har försökt lösa det problemet med att erbjuda extra tid när du dödar en fiende, men varför då implementera tidsgränsen till att börja med?