Super Mario Odyssey: Hattkastande rörmokare charmar i nya storspelet

Med en salig blandning av nostalgi och nya, spännande spelmekanismer lyckas Nintendo ännu en gång leverera grym plattformsaction med Mario i huvudrollen.

Testat spel: Super Mario Odyssey
Pris: 529 kronor hos Amazon Sverige

I januari i år introducerades världen officiellt för Super Mario Odyssey, en av de viktiga, särskiljande titlar som ska hjälpa Nintendo att sälja Switch-enheter. Förväntningarna är naturligtvis skyhöga, särskilt som Odyssey är det första "öppna" spelet av sandlådekaraktär sedan Super Mario Galaxy 2 släpptes 2010.

Och visst känner man sig hemma direkt. Där Super Mario Sunshine laborerade med hula-hula och vattenkanoner och de två Super Mario Galaxy-spelen slungade ut oss i rymden känns Super Mario Odyssey mer som en spirituell efterföljare till Super Mario 64. Vi hoppar, springer och samlar oss igenom de förhållandevis öppna spelvärldarna, som varierar kraftigt i tema.

Naturligtvis är det Bowser som varit i farten och kidnappat prinsessan Peach igen. Den här gången planerar han bröllop, och sprider spår av förödelse i jakt på blombuketter, bubbelvatten och trerättersmenyer som ska göra festen perfekt. Mario är inte sen med att ta upp jakten, som går genom skogar, isvärldar, öknar och storstäder, där så kallade power moons tagit över rollen från stjärnorna som samlarobjekt och drivmedel till protagonistens luftskepp.

Cappy – Mario har en ny polare

Den här gången har vi stadigt sällskap. Ett av de mer spännande nytillskotten i Super Mario Odyssey är nämligen hatten Cappy, som när den inte sitter på Marios huvud kan kastas på fiender – antingen för att åsamka dem skada eller för att låta oss "besätta" dem och ärva deras egenskaper. Många är de pussel som löses på detta vis – att ta kontrollen över ett eldklot låter oss simma i lava, placera hatten på en Goomba och du kan bygga ett högt torn av dina gelikar för att nå annars oåtkomliga platser. Och så vidare. Förfarandet fungerar på bästa tänkbara vis och låter oss utforska det annars klassiska plattformshoppandet på ett helt nytt sätt. Mario kan ikläda sig otaliga skepnader, och det känns lika barnsligt roligt och finurligt varje gång. Vem behöver flygfjädrar och eldblommor när man kan ha så här kul med sina fiender?

Cappy har tyvärr ingen färgstark personlighet, men är desto mer kompetent i strid. Om du vill kan du använda Joy Con-kontrollerna för att utföra mer avancerade hattkast för att ta kål på dina fiender, och oavsett hur du väljer att spela sitter kontrollschemat som en smäck. Särskilt i strid, men det är även lättare att göra precisionshopp och att ta de där förbaskade löpningarna på supersmala bjälkar. Cappy används också för att aktivera objekt av olika slag – det är knappt att Mario behöver göra något själv längre förutom att stå på ett antal tryckkänsliga plattor här och där. De sedvanliga trippelhoppen och bakåtsaltomortalerna får han dock stå för på egen hand.

Fina sandlådor till spelvärldar

Något som däremot sjuder av mättad färg och härlig atmosfär är världarna, som denna gång är lite fler än ett dussin till antalet. Vi väntar oss så klart inget annat av Nintendo, men det är ändå svårt att inte bli imponerad av de fantasifullt komponerade lekplatser som skapats åt oss denna gång. "Sandlådor", skulle man nästan kunna säga, sett till hur många roliga hemligheter det finns att snoka upp i var och en av dem. Vi snackar verkligen inte "open world" i ordets rätta bemärkelse, men snabbresande (med Cappy så klart) och checkpoints skvallrar om att Super Mario Odyssey är långt ifrån en linjär upplevelse. I flera av världarna finns en mittpunkt, där du kan köra lite enarmad bandit eller köpa nya utstyrslar och dekorationer till Mario.

Just besöken till byarna blir tyvärr lite enformiga efter ett tag eftersom de är upplagda på ett identiskt sätt. Köp utstyrseln som är specifik för den värld du befinner dig i, lägg upp hundra spänn för en Power Moon och vinn ännu en genom att kasta Cappy på rätt block i casinospelet. Den riktigt njutningsfulla tiden i Super Mario Odyssey tillbringas ute bland plattformarna, på jakt efter ännu en klassisk fiende att göra till din slav. Ett lika välgjort som snyggt inslag är möjligheten att hoppa in i klassiska retrovärldar från NES-tidens Super Mario Bros i 2d. Dessa minispel finns utplacerade i varje värld och kommer alltid som välkomna avbrott från de tredimensionella världarna.

Bossfighterna imponerar stort

De många bossfighterna har redan på förhand hyllats av tidiga kritiker, och här måste vi verkligen stämma in. Det krävs alltid att du använder Cappy på ett smart sätt att besegra dem. En av de första är en enorm kvinna som spatserar med en Chomper-fiende i koppel. Gissa vad du måste göra där!

Som grädde på det vanliga boss-moset trakasseras Mario även av ett gäng kaniner – The Broodals. Dessa kanaljer agerar mer som minibossar, men det är lika hysteriskt roligt varje gång vi träffar på dem.

Ljud- och grafikmässigt är Super Mario Odyssey i en klass för sig. Vi har redan beskrivit de vackra världarna, som med fantasifulla färger, former och små detaljer verkligen rycker med dig i spelandet. Soundtracket är top-notch och blandar alla möjliga musikgenrer på klockrent Nintendo-manér. Även ljudeffekterna övertygar i actionsekvenser, dialog och miljöljud. Mycket av det audiovisuella känns naturligtvis igen från tidigare spel, men i en spelserie av den här kalibern är det till hundra procent en bra grej. Halva grejen med att sätta tänderna i ett nytt Mario-äventyr är ju att känna igen sig och använda nostalgin för att värma upp sig i höstrusket.

Underbart är kort – och lite enformigt emellanåt

Även om Super Mario Odyssey är ett gediget hantverk som Nintendo lagt ned massvis med tid och kärlek på att erbjuda oss finns det ett par saker som naggar helhetsintrycket i kanten. För det första är spelet otroligt kort – även med Mario-mått mätt. En lördag-söndag med halvintensivt spelande är allt som krävs för att vi ska varva spelet, något som tar cirka 7-8 timmar. Super Mario Odyssey erbjuder ganska mycket innehåll även efter att eftertexterna rullat, men vi behöver sällan lägga mer än någon timme på varje värld vid den första genomspelningen. Ibland mindre, rentav.

Trots detta faktum hinner vi bitvis ledsna på Power Moon-samlandet. Även om det finns roliga samlarobjekt att nosa upp är det endast spelets primära hårdvaluta som fyller något konkret syfte. Och här råder det inflation – att samla månarna sker lite hipp som happ och inte efter samma tydliga uppdrag som präglat tidigare Super Mario-spel. Ibland råkar man bara snubbla över dem, och efter bosstriderna belönas man med hela klasar av dem. Man måste alltid samla si och så många av dem för att få nog med bränsle att ta sig till nästa nivå, och ibland saknas en konkret hubb eller "världväljare" som ger oss mer frihet i hur vi tar oss an de olika banorna.

Omdöme

Vi har väntat länge på ett renodlat Super Mario-äventyr, och Odyssey gör oss inte direkt besvikna. Här är det sanslös, tokrolig action och tungan rätt i mun-navigerande i kreativa spelvärldar från början till slut. Cappy är ett tillfredsställande och originellt tillskott till Marios repertoar, och alla inslag av nostalgi är lika välkomna som underhållande. Det mesta av spelets välbekanta upplägg passar gamla Mario-rävar som oss som handen i handsken.

Men det är något som skaver lite. Spelet "peakar" någonstans i mitten, och efter det börjar Power moon-samlandet luta mer åt att kännas som en plikt än ett rent spelnöje – och vissa av spelets mer frekventa element drar åt det repetetiva hållet. Så har det förvisso varit även i tidigare Mario-spel, men på något sätt känns det mer påtagligt denna gång. Håller Mario på att bli gammal? Eller är det vi? Oavsett vad är Super Mario Odyssey välinvesterade pengar som kommer ge dig många roliga spelögonblick. Nintendos känsla för detaljer och atmosfär är det inte många som slår på fingrarna.