Uppsala-baserade studion Machine Games hade knappast för avsikt att göra ett av årets mest politiskt laddade spel när de påbörjade utvecklingen av Wolfenstein 2: The New Colossus 2014. Det senaste åren har vi dock sett högerpopulistiska partier avancera i europeiska val, nazister marschera i Charlottesville och en amerikansk president regelbundet ducka för att kritisera huvförsedda alt right-rörelser. Typiskt för vår snurriga samtid har Wolfenstein: The New Colossus fått kritik från nynazister för sitt anti-nazistiska innehåll, för att ”dehumanisera nazister” och uppmuntra till att ”skjuta politiska meningsmotståndare”. Det låter som ett skämt hämtat direkt ur spelet men åter igen överträffas dikten av verkligheten.

Men hur pass stark kommentar är Wolfenstein 2: The New Colossus på vår samtid, egentligen? Att panga nazister är ju inget nytt fenomen i spel, särskilt inte i Wolfenstein-serien som existerat i över 35 år. The New Colossus fortsätter i samma väl upptrampade fotspår och levererar 10-15 timmar blodig popcorn-underhållning framför några djupgående samhällsanalyser. Likt föregångaren får berättelsen väldigt stort utrymme, med långa, välregisserade filmsekvenser, färgstarka karaktärer och en ton som idel skiftar mellan lekfullhet och allvar. Politiskt raljerande flimrar förvisso förbi i dialogerna men det är främst i gestaltningen av karaktärerna som Machine Games sticker ut hakan; birollerna innehas av en brokig samling etniciteter och studion är inte rädda att utmana normer och visa sådant som vi aldrig sett i actionspel förut. Eller vad sägs om en höggravid kvinna som naken, grenslande och dränkt i blod pepprar sönder en robothund med dubbla maskingevär?

Bethesda Wolfenstein 2: The New Colossus

Ambitiös men ojämn berättelse

Det märks att ambitionsnivån på berättelsen varit skyhög under hela utvecklingen; både regi och röstskådespelare är på topp och det bjuds på några riktigt minnesvärda (och ofta brutala) sekvenser. Vår personliga favorit är scenen med en viss ökänd diktator med snorbroms som känns som hämtad ur en inofficiell uppföljare till Inglorious Basterds. Den här gången har också huvudpersonen BJ Blazkowicz fått en riktig bakgrundshistoria som komplettering till hans imponerande käklinje och tuffa oneliners. Den inkluderar en genomond fadersfigur, en beskyddande mor och en förbjuden barndomsvän och den står för mycket av spelets emotionella tyngd - men efter en snabbt avklarad konfrontation halvvägs in i spelet är det en mer eller mindre avslutad affär. Det ger ett något splittrat intryck och tyvärr är berättelsen som helhet ganska ojämn. Den bygger aldrig upp mot något tydligt crescendo och slutet kommer tämligen abrupt.

Handlingen är förlagd till naziockuperade USA, 1961. BJ och kompani pratar mycket om att de måste få det amerikanska folket att resa sig mot de nazistiska förtryckarna men vi får se förvånansvärt lite av civilbefolkningen och hur det amerikanska samhället faktiskt har assimilerats. Många av uppdragen utspelar sig istället på typiska militäranläggningar och hemliga forskningsbaser. Spelets höjdpunkt är tveklöst Roswell-banan, vilken inledningsis låter oss utforska en amerikansk småstad i amerikanska södern. Här finns så mycket att titta på och fascineras av/rysa över, som ku klux klan-medlemmar som försöker uttala ”danke schön” inför en tysk soldat till den publikdragande nazistparaden. Ögonblicket är dessvärre för snabbt förbi då vi tio minuter senare förflyttas till ett dunkelt gruvschakt med siktet inställt på nya naziskalpar. När berättelsen lyckas väcka sådan nyfikenhet kring världen är det lite trist att så mycket av den faktiska speltiden utspelar sig i samma sorts stålgråa korridormiljöer som vi sett otaliga gånger tidigare.

Wolfenstein 2: The New Colossus

Nazistdräpar-dags

BJ är som bekant redigt duktig på det här med att dräpa nazister, vare sig det är med krutpåkar, en välplacerad yxa i bakhuvudet eller en kniv i halsvenen. Han ränner å andra sidan inte runt med en Mjolnir-rustning som Master Chief som kan regenerera hälsa vilket gör att du måste vara uppmärksamma på plocka upp medkits längs vägen. Till skillnad från senast behöver du dock inte göra det med ett enskilt knapptryck utan det räcker utmärkt med att bara springa över dem. En annan liten men naggande god förändring är att det nu är fritt fram att experimentera med vilka vapen du vill använda samtidigt. Känner du för att lira ljuddämpad pistol i ena handen och överdimensionerat maskingevär i andra? För all del, kör på. Som vanligt kan du välja mellan att rusa in med dubbla skjutduon i händerna och sprutmåla väggarna med inälvor, alternativt försöka smyga dig fram och ta ut officerare innan de hinner kalla in förstärkning. Sistnämnda upplevs dock som svårare än tidigare. I nio fall av tio hann vi smygmörda som mest en eller två soldater innan vi blev upptäckta.

Eldstriderna är många, hårda och ofta rejält slafsiga och i sina bästa stunder, när blodet sprutar och sargade nazitorson flyger genom luften och Mick Gordons tunga metalriff dränker ljudbilden, känns Wolfenstein 2: The New Colossus lika skoningslöst underhållande som syskonet Doom. I sina värsta stunder är det extremt frustrerande: BJ har en tendens att ibland vägra hoppa över vissa hinder och responsen när du blir träffad av fiendekulor är på tok för otydlig - många gånger har vi dött utan att ens ha förstått att vi varit illa ute. Dessa små irritationsmoment till trots är striderna för det mesta riktigt roliga, men de har en tendens att bli en aning enformiga i längden. Paradoxalt är det de välgjorda mellansekvenserna och charmiga karaktärerna som är den största boven här. Ibland har vi helt enkelt bara velat bränna igenom vissa passager för att vi varit nyfikna på vad som kommer hända i nästa mellansekvens.

Når inte hela vägen

Det tar emot att skriva det, men i slutändan lyckas inte Wolfenstein 2: The New Colossus riktigt komma upp på samma nivåer som sin briljanta föregångare - trots vissa förbättringar i spelmekaniken och ett ännu mer filmiskt berättande. Det är lite för repetitivt och dras med för många små irritationsmoment, men framförallt är det det ofokuserade narrativet och de upprepande korridorsmiljöerna som håller spelet tillbaka. Det är riktigt synd, för spelet gör samtidigt förbaskat mycket rätt och levererar en snygg och brutal actionupplevelse proppad med karaktär och själ. BJ och hans polare är ett riktigt skönt gäng att hänga med och spelets skurk, Frau Engel, står sig lätt som spelårets mest osympatiska figur. Machine Games ska dessutom ha en extra brasklapp för att de vågar satsa helhjärtat på en matig enspelarkampanj och inte inkvoterar ett multiplayerläge av ren ängslighet. En sällsynt ynnest i dagens spelklimat.

Fakta: Wolfenstein 2: The New Colossus

Genre: Action
Format: Playstation 4, Xbox One, PC
Testat format: PC
Utgivare: Bethesda
Utvecklare: Machine Games
Lansering: Ute nu
Pris: 599 kronor till PS4 och Xbox hos CDON, 549 kronor till PC.

plus

Röjig action
Otroligt filmiskt
Färgstarka karaktärer
Bra atmosfär

minus

En aning repetitivt
Ojämn berättelse
Ibland frustrerande spelkontroll

Betyg 7 av 10

Wolfenstein II: The New Colossus Pris vid test: 448 kr.

Bästa pris just nu: 269 kr