Segas snabbspringande igelkott Sonic var en gång i tiden lika synonym med tv-spel som Nintendos Super Mario. Faktum är att de båda spelserierna hade unika inslag som kompletterade varandra mer än väl. Där Super Mario bjöd på precist plattformshoppande i lugn tempo handlade Sonic om att springa igenom banor i supersonisk fart, ha blixtsnabb reaktionsförmåga och samtidigt hitta de mest effektiva vägarna till målet.

Vilken serie som var bäst då är förstås en smakfråga, men en sak är säker – historiskt sett blev övergången till tre dimensioner definitivt till fördel för Nintendos rörmokare. Därför är det inte så konstigt att Sega väljer att släppa ett helt nytt Sonic-spel i två dimensioner, det är trots allt där serien gör sig bäst. Och till skillnad från de undermåliga Sonic the Hedgehog 4-spelen som släpptes för några år sedan bjuder Sonic Mania på allt det som definierade serien under dess glansdagar.

Sonic


Nytt spel, klassisk look

Det som garanterat kommer att locka intresset hos många är förstås att spelet, rent visuellt, ser ut att vara en direkt fortsättning på Sonic the Hedgehog 3 & Knuckles till Sega Mega Drive. Här finns enbart pixlar så långt ögat når. Vackra, färgglada pixlar som målar upp varierande miljöer bestående av diverse hinder, loopar och fienderobotar i sann 16-bitsanda.

I Sonic Mania springer vi genom såväl nya banor som remixer av gamla bekantskaper. Det som vid första anblick ser ut som den klassiska banan Green Hill Zone från det allra första spelet förvandlas så småningom till en helt ny upplevelse efter en viss punkt. Faktum är att samtliga äldre banor är fulla av nya inslag som får den mest inbitne Sonic-spelaren att tänka till och lära om. Exempelvis drar vi extra på smilbanden när antagonisten Eggman utmanar oss på ett parti av pusselspelet Puyo Puyo istället för en sedvanlig bosstrid.

Sonic

Detta visar sig bara vara en fingervisning över vad som komma ska. När det vankas helt nya banor tar utvecklarna steget fullt ut och introducerar andra, om möjligt, ännu mer utflippade koncept. Givetvis är detta mestadels positivt, dock känns vissa moment mindre genomtänkta än de mest spektakulära. Vi som drömt om att få ratta Eggmans äggformade farkost får äntligen chansen till det. Men vi hade gott klarat oss utan billiga teleporteringsinslag eller uttjatade gravitationslabyrinter.

Sida 1 / 2

Innehållsförteckning