Cuphead för tankarna tillbaka till 30-talet och Technicolor-kortfilmerna som då släpptes på löpande band. För det är precis det spelet är – en hyllning till en svunnen stil och en grafisk stil som nog kommer få de flesta att dra på smilbanden av ren nostalgi.

Såg du Popeye-filmerna? Minns du Silly Symphony som producerades av Disney? Igenkänningsfaktorn från alla dessa produktioner märks så väl i stil som i musik. Allt i spelet är färgat med retromys för att ge skenet av att detta är en gammal, interaktiv film.

Rysligt svårt

Förhandssnacket kring Cuphead har annars gjort gällande att det ska vara riktigt svårt. Det är det också och banorna, som för det mesta bara består av en bosstrid, får oss av svettas av stress. Konceptet bygger på ”trial and error”, där du får räkna med att dö flera gånger på raken och sakta men säkert lära känna olika mönster och beteenden för att kunna ta dig vidare.

Cuphead

En bosstrid i Cuphead är uppdelad i olika sektioner. Med dig har du fyra liv, ett vapen och en specialkraft. Under stridens gång kommer bossen att byta skepnad och du behöver därmed ändra taktik. Specialkraftenktiveras först efter att du fått in ett antal träffar på bossen eller fiender runtomkring. Av den anledningen krävs det att du är strategisk.

Med det sagt är bossarna inte särskilt svåra, egentligen. Utmaningen hänger snarare på allt som händer runtomkring. I en strid möter vi häxan Hilda Berg som far omkring på en kvast. Där Hilda är en hyfsat enkel match, är fåglarna som släpper bomber på dig desto klurigare. Det gäller att parera, skjuta ner, parera lite till och hålla hårt i de få liv du har att spendera. När striden väl är över belönas du allt som oftast med ett rätt mediokert betyg. Med andra ord finns det utrymme för att växa och bli bättre i Cuphead. Om du har tålamodet, det vill säga.

"Autoeld" är en smidig funktion

Men bossar är som sagt inte allt. Det finns även ”klassiska” plattformsbanor i Cuphead som är minst lika frustrerande som bossarna i sig. Fiender haglar till höger och vänster och många gånger tar vi helt enkelt till reträtt när det blir för tungt. Här finns dock möjligheten att samla på sig mynt för att låsa upp saker i spelet och därför är det en bra idé att gå in i kaoset med en gnutta is i magen.

Cuphead

Lyckligtvis räcker det att hålla inne skjutarknappen för att sprida skott över banan. Vi slipper med andra ord frenetiskt knapphamrande vilket ändå bara leder till onödig frustration. Systemet är både genialt och roligt, och gör att vi istället kan fokusera på hopp, parering och att ladda upp supermätaren som styr specialattackerna.

En visuell fest, så väl bild- som ljudmässigt

Vad som däremot inte är särskilt bra är spelets ”hitboxar”, närmare bestämt det område där dina träffar registreras. I och med att Cuphead har en så speciell grafik, är dessa inte alltid hundraprocentiga. Många gånger leder det till att vi träffar fel och dör i onödan. Det är en petitess i det hela, och något som säkerligen kan fixas till med en framtida patch.

I övrigt är Cuphead ett av de snyggaste titlarna vi spelat under denna generation. Stilen är verkligen på pricken en tecknad film och i kombination med musiken, som låter som om den spelas upp på en vinylspelare, gör det här spelet till en audiovisuell fest. Älskar du plattformare, vill ha en rejäl utmaning och på köpet få något unikt är Cuphead ett solklart köp.

Studio: Studio MDHR
Genre: Plattform
Testat format: Xbox One
Övriga format: Windows
Lansering: Ute nu
Pris: 200 kronor

plus

Utmanande
Läckert, både ljud- och bildmässigt
Högt omspelningsvärde

minus

Spelets "hitboxar" är inte alltid helt korrekta

Betyg 9 av 10