Lagom till 20-årsjubileet förra året slog Pokémon Sun och Moon ned som en bomb och skakade om hela seriens fundament. De något stela, kvadratbaserade världarna var nu utbytta mot stora, öppna miljöer fulla av liv. Vår resa genom den tropiska Alola-regionen kantades även av helt nya typer av utmaningar, ett större fokus på story och en perfekt balans av gamla och nya fickmonster att fånga och träna upp. Som Pokémon-fan fanns det med andra ord all anledning att vara lyrisk.
Läs också: Shadow of the Colossus – vi har spelat efterlängtade nyversionen
Men Pokémon Sun och Moon var inte perfekta spel. Även om vi lovordade det nya upplägget med prövningar istället för sedvanliga gymstrider, saknade vi fortfarande en högre svårighetsgrad. Dessutom kändes exponeringen av återvändande Pokémon från den allra första generationen, kontra nya skapelser, ojämn under de första timmarna.
Det är här Pokémon Ultra Sun och Ultra Moon kommer in i bilden. Utvecklaren Game Freak har nämligen som vana att släppa uppdaterade versioner av Pokémon-spelen – oftast för att bygga på storyn eller lägga till en ny form av ett befintligt monster. Senast det hände var förändringarna så pass många att det resulterade i två direkta uppföljare till Pokémon Black och White.
Läs också: Bästa knepen i Pokémon GO
Det bästa av två världar?
Ultra Sun och Ultra Moon känns lite som en blandning av allt ovanstående, utan att falla in i någotdera. Redan efter de första stegen i vårt återbesök märker vi att upplägget känns bekant. Vår avatar är, precis som i förlagan, nyinflyttad i Alola och ska som nybliven Pokémon-tränare ta sig an regionens olika ”prövningar”. Den här gången är flertalet av dessa uppdrag något altererade, så pass att de känns mer genomtänkta. Exempelvis har vi det menlösa ljudpusslet som numera ersatts med ett betydligt mer engagerande tre-i-rad där elektriska Pokémon agerar brickor.
Läs också: Stor lista: Här är de allra bästa spelen till Playstation VR just nu
Även Alola-öarnas kaptener, som håller i prövningarna, deras överordnade (kallade Kahunas i spelet) samt andra återkommande karaktärer har genomgått förändringar. Vissa har betydligt mer dialog att bjuda på, ibland till den grad att deras personligheter avviker jämfört med respektive från fjolårets äventyr. Vi blir snabbt varse att Ultra Sun och Ultra Moon är vad som i andra medier kallas för en ”what if”-story, alltså alternativa versioner av händelserna i Sun och Moon. Storyn i sig är en återgång till ett ”rädda mänskligheten”-scenario och känns inte särskilt originell. Men i det här fallet vågar vi påstå att den håller ett bättre tempo än sist och framför allt – roligare att spela igenom.
Nya monster i välbekanta miljöer
Anledningen är dels att vi får stifta bekantskap med den mystiske Necrozma, som i Sun och Moon förpassades till hemlig boss. Men också att vi kompenseras med något som inte förunnats oss tidigare (i ”nyversioner” av Pokémon-spel) – helt nya monster att fånga. I vanliga fall hade vi fått nöja oss med enstaka nya former av de legendariska varelserna, men med här introduceras även ett flertal nya, färgglada Pokémon. Vissa är traditionellt gulliga medan andra, som väggmonstret Stakataka, är helt underbart bisarra. Efter ett flertal generationer av identitetslösa monster (läs: Pokémon Black, White, X samt Y) är det kul att Game Freak släpper loss med kreativiteten. Och för den riktige puritanen finns det även ett större utbud av gamla favoritmonster utspridda på de olika öarna.
Läs också: Julklappstips: 10 sköna brädspel för nördigt irl-häng under jul och nyår
Något som däremot inte känns lika fräscht är all återanvändning av karaktärsmodeller och byggnader. Visserligen är Alola fortfarande lika imponerande som sist det begav sig. Men det hade inte skadat med fler nya områden att utforska. Om händelserna ändå utspelar sig i en parallell värld kunde Game Freak väl löpt hela linan ut? Ett kort återbesök i Kanto eller Johto (platserna där Red och Blue respektive Gold och Silver utspelade sig på) hade varit uppskattat. Istället får vi alltför ofta känslor av déjà vu när vi når en ny stad eller by. Karaktärer som är placerade på exakt samma ställen och byggnader som inte ändrats märkvärt hör tyvärr till vanligheterna. En tröst är att vi åtminstone kan roa oss med ett flertal nya minispel längs äventyret – att surfa på en Mantine och utföra tricks i Tony Hawk-stil är ett underhållande sätt att variera monsterjagandet på.
Måste vi fånga alla?
Frågan är bara vilken målgrupp Pokémon Ultra Sun och Ultra Moon är riktad till. Hade Nintendo för avsikt att fånga en ny publik med denna titel hade det smartaste varit att även utveckla en Switch-version vid sidan av, i stil med Fire Emblem Warriors. Prestandan skulle definitivt ge nytt liv åt hela Alola-regionen och dess färgglada Pokémon. Istället påminns vi jämt och ständigt om att 3DS-formatet sjunger på sista versen, åtminstone på det tekniska. När fler än två Pokémon huserar på skärmen sjunker nämligen bilduppdateringen till olidliga nivåer. Några 3D-effekter existerar knappt heller.
Och är det rättfärdigat att köpa ett helt nytt spel för enbart ett par nya monster? Om vi ska vara petiga finns det inte några direkta tekniska hinder för att införa dessa som nedladdningsbart innehåll för gamla Sun och Moon. Det bör inte missförstås; Ultra Sun och Ultra Moon är de överlägsna versionerna här – de flyter bättre, är mer varierade, har fler monster och känns mer balanserade när det kommer till svårighetsgrad. De är således självklara val för den som ännu inte hunnit förkovra sig i Alola-regionen. Men har du redan upplevt fjolårets äventyr bör du fundera om det inte är klokare att invänta nästa riktiga uppföljare istället.
Fakta Pokémon Ultra Sun och Pokémon Ultra Moon
Genre: Rollspel
Lansering: Ute nu
Format: Nintendo 3DS
Ultra Sun: 449 kronor hos CDON
Ultra Moon: 449 kronor hos CDON
Fler monster att fånga
Roliga minispel
Mer engarande och varierade uppdrag
Nästan bara återanvända karaktärsmodeller och omgivningar
Klichéartad berättelse
Saknar 3d-funktion 90 procent av speltiden
