Simon Stålenhag drar ena handen genom det rufsiga håret och fingrar på en vit tändare med långt skaft. Det är mitten av december och för första gången på flera veckor har vintern tagit ett grepp om Stockholm. Snöflingorna yr utanför fönstret på den lilla stuga som han hyr av en barndomsväns mamma för att ”komma bort från stan”.

Detaljerna från hans egensinninga värld finns överallt. På väggen bredvid ytterdörren hänger gamla bilder på GB-glassar, hyllorna är en oreda av dvd-boxar, böcker och Playstation-fodral, och i den ena av de två enkelsängarna ligger hans senaste loppisfynd: en trave av den sedan länge nedlagda brittiska speltidningen Sega Power.

Bläddrar man i gamla tidningar framstår ju nittiotalet som en alternativ verklighet i sig.

Simon Stålenhag

Simon Stålenhag plockar fram ett blad med skisser på olika typer av svensk armatur, och förklarar vilka som är kvar var, vilka som har försvunnit och när.

– Den här varianten sitter nere vid Konsum.

En bok med fågelarter, en karta över Mälaröarna. I en Ikea-katalog finns mönster han använt i en av sina berättelser. Han slår upp tjugo år gamla fotoböcker med arkitektur från Örebro, Göteborg och Stockholm. Det är bilder på malliga kommunpolitiker som poserar i för stora kostymer och tidstypiska frisyrer.

– Jag älskar estetiken från den tiden. Nittiotalet framstår ju som en alternativ verklighet i sig, och jag har alltid velat utforska den här världen. Dessutom leker man med folks förväntningar. Hade jag gjort något från 2197 hade det ju varit helt blankt.

Simon Stålenhag
Foto: Simon Stålenhag

Kickstarter-succé

För de allra flesta är Simon Stålenhag fortfarande okänd. Underligt vore annat, med tanke på han än så länge rört sig i smala nördkretsar. Där han han å andra sidan blivit något av en rockstjärna. Hans nyligen lanserade bok Passagen samlade in över tre miljoner kronor under de 30 dagar den låg uppe på Kickstarter.

Att åka ut hit till norra Färingsö, ett tjugotal busshållplatser från knutpunkten Brommaplan i västra Stockholm, är som att kliva rakt in i någon av hans bilder. Det är den typen av värld där mötande trafik tvingas krypa fram och där det luktar billig parfym på bussen.

I Ur varselklotet och Flodskörden har Simon Stålenhag skissat fram parallella och otäcka världar av den här miljön, en slags retrofuturistisk postapokalyps mitt i den svenska villaidyllen. Han har visat upp ett alternativt nittiotal med Domus och Televerket som möter dinosaurier och robotar.

Nu är han är färdig med det här landskapet. Åtminstone för tillfället. Med Passagen riktar han istället blicken mot norra Kalifornien, där mänskligheten blivit beroende av virtual reality-hjälmar och följer efter gigantiska mekaniska varelser likt slavar. I övrigt är det mycket som känns igen: det är sorgsna och ödesmättade bilder av ett samhälle där något gått väldigt snett. Här finns också samma öga för detaljer; Simon Stålenhag undersökte bland annat vilket apoteksföretag som var vanligast i just den delen av landet under slutet av nittiotalet. Armaturerna var enklare att lista ut då de inte byts ut särskilt ofta, till skillnad från här i Sverige.

Simon Stålenhag
Foto: Simon Stålenhag

– Jag satt i passagerarsätet under en semesterresa i Kalifornien. Mamma körde och min fru satt i baksätet. Jag förstod att jag ville ha rörelse, det blev en del av berättelsen. Det här är ju en bok om en bil, jag fick sudda bort allt som hände däremellan.

– Nu har jag inte hämtat inspiration utifrån naturen. Jag var bara några veckor åt gången i USA, när jag jobbade med boken på riktigt gjorde jag ju det här i stugan. Det var bara att försöka "stänga av" det svenska landskapet. Och sedan jag gjorde det har jag nästan tappat de svenska miljöerna helt. Det är inte så att jag inte är inspirerad av dem, men jag har ju gjort det där nu.

På väg mot vita duken

Kanske blir Passagen till slut hans breda genombrott. I dagarna kom han hem från Los Angeles med ett färskt kontrakt med sig i bagaget. Tanken är att Russo Brothers Studios – med bland annat den nya filmatiseringen av Stephen Kings Det på meritlistan – ska göra film av boken. För en som är besatt av populärkultur (Simon Stålenhag tittar i perioder på Hajen en gång om dagen) är det inte helt oviktigt att det är just den studion som fått rättigheterna.

Jag såg ett avsnitt av Stranger Things och blev besviken på hur bromsarna satt på bmx-cyklarna.

Simon Stålenhag
Foto: Simon Stålenhag

– Bland det första jag sa till dem var att de fått till bmx-cyklarna i Det. Jag såg ett avsnitt av Stranger Things och blev besviken på hur bromsarna satt på bmx-cyklarna. Så satt inte bromsarna under den tid Stranger Things utspelar sig.

– Men det roligaste var att de verkligen tyckte om boken som helhet, och inte bara den visuella stilen. Det känns otroligt bra. Framför allt eftersom alla runt det här projektet är så otroligt på, inklusive jag själv. Och det passar verkligen nu, eftersom Passagen utspelar sig i USA. De andra böckerna hade varit svårare att filmatisera.

Att det har varit en hektisk tid med kontrakt och boklansering märks. Han berättar att han fått mejl från J.J Abrams de senaste dagarna (som bara ville berömma hans bok) och att Guillermo del Toro tackat nej till att göra film av Passagen eftersom han hade fullt upp med egna projekt. Den välrenommerade regissören står för övrigt med på listan över de personer som backat Passagen på Kickstarter.

Nästa projekt på gång

Simon Stålenhag är den sortens människa som pratar väldigt mycket, och som inte alltid har lätt att hålla en röd tråd i sina resonemang. Hans svar leder ständigt ut i tankar om helt andra saker, inte sällan musik och film, de två ämnen som ligger honom närmast om hjärtat. Svårigheten att hålla fokus kan han visserligen tacka mycket för. Under tiden på folkhögskolan började han teckna eftersom han helt enkelt inte orkade med att plugga.

Han har redan flera tankar kring nästa projekt: glamrockare i ödemarken, något med estetik från nittiotalets Japan, en robot med emoji-ansikte är några av idéerna han bollar. På diskbänken i det lilla köket ligger anteckningsblock med tidiga skisser på vad som möjligen kommer bli något framöver.

– Det tar tid att förstå vad jag vill göra. Jag är som mest kreativ nu, när jag har tid att sitta här och lyssna på musik. Musik är min hundraprocentiga källa för bilder. Någon sa att bilderna i Electric State (Passagens internationella titel) påminde om Radioheads OK Computer, och jag bara ”ja, det är typ halva min playlist”. Låten Exit Music är inspirationen bakom syskonparet.

Simon Stålenhag
Foto: Simon Stålenhag

– Jag betar mig framåt med egna erfarenheter, även med tiden. Den första boken utspelade sig i början av nittiotalet, den andra i mitten och nu är det slutet. Kanske gör jag något från början av 2000-talet nästa gång. Eller så blir det något helt annat. Vi får se.

Ingen samhällskritik

En naturlig del i att Passagen nu har lanserats är att det börjar dyka upp kritik, inte bara gällande hur väl Simon har lyckats med slutresultatet utan även flera tolkningar kring vad han försöker säga. Temat med tekniken som styr oss människor är kanske enkel att tolka som hur beroende vi människor egentligen är av våra skärmar, datorer och prylar – men några sådana tankar hävdar Simon Stålenhag att han inte har haft.

 

Jag är rätt värdelös på samtidsanalys.

– Att Passagen skulle vara någon slags kritik mot smartphones, som vissa har uppfattat den, är bara en slump. Jag har inget emot smartphones. Först tänkte jag bara att det här var en cool tolkning på zombietemat.

– Jag var på väg att göra något som bara var mörkt, ett svar på att populärkulturen bara är skräp. Men det skrotades snabbt. Jag är rätt värdelös på samtidsanalys och älskar ju all form av popcorn-underhållning.

Du vill inte att folk ska läsa in saker i dina böcker?
– Folk tolkar ju innehållet fel. Jag tycker inte att de ska läsa in vad som helst, i alla fall inte när de köper mina böcker. De ska veta vad jag tänker, sedan får de tycka vad de vill om det.

Är det jobbigt med kritik?
– Äh, jag bryr mig inte så mycket om det. Om folk tycker mina bilder är patetiska tycker de ju mitt liv är patetiskt, och jag är fine med det. Det finns ingenting i det här som jag inte står för. Och om någon tycker texten är grammatiskt fel eller att jag har tråkigt språk så ”fuck you”. Om det är sådant man tänker på i livet så är man ändå bara besatt av yta.

***

Ute har det blivit mörkt. De två hästarna i den lilla hagen utanför stugan gnäggar när vi går mot busshållplatsen. Det blåser kallt vid kuren och på andra sidan landsvägen har någon klätt en flaggstång som en julgran.

Här, långt från Hollywood och det postapokalyptiska amerikanska samhället, finns fortfarande Simon Stålenhags värld kvar. Även om berättelsen numera utspelar sig på andra sidan Atlanten är det lätt att känna igen sig i det vardagligt bekanta. Det är nästan som att vi väntar oss att något enormt ska kliva ut bland trädtopparna och försvinna bort över de snöbeklädda åkrarna. Tyst, närmast obemärkt, utan att någon här ens skulle höja på ögonbrynen.