Jag är inte en gamer sedan barnsben. Tidigare har spel aldrig riktigt lockat mig, då jag har känt att de riktar sig till killar. Intresset har dock legat dolt inom mig och jag har aldrig tvekat inför att få vara med och spela när vänner bjudit in.

För cirka fyra år sedan hände något. Jag hade precis återvänt till arbetslivet efter att ha varit mammaledig med min dotter och kände mig uttråkad på mitt dåvarande jobb som pr-ansvarig på ett vårdföretag. Jag hade inga riktiga intressen förutom att titta på film, det var dags att göra något nytt. Frågan var bara vad? Där kommer min ex-pojkvän in i bilden, en spelentusiast ända ut till fingertopparna. Han övertalade mig att sitta bredvid när han spelade The Last of Us. Det ändrade mitt liv och innebar startskotten för den människa jag är i dag.

 

Jag kastade mig in i en varm och härlig spelkultur med en hemsk och otrevlig baksida.

Jag pluggade in allt jag kunde kring spel. Jag ville förstå och veta vad jag hade missat under alla mina år som osäker tonåring och vilsen ung vuxen, och det var inte enkelt. Men det gick och jag kastade mig in i en varm och härlig spelkultur med en hemsk och otrevlig baksida. Det var världens chock att se hur tjejer blev behandlade inom spel. Det sägs att klimatet har ändrats med åren men jag vill snarare säga att man blir mer eller mindre accepterad efter ett tag och folk hittar ett nytt offer att ge sig på. Det skapar bara en illusion av att det har blivit bättre.

Det är störande. Att få höra hur mycket ”bättre” det har blivit när jag under dagarna pratar med kvinnor och flickor kring hur fel de blir behandlade inom spelkulturen. Hur tonårstjejer inte sover på Dreamhack på grund av rädslan att de ska vakna upp med någon random kille i sin sovsäck.

Något annat som är störande är det eviga ”men jag känner ingen”-snacket som många kommer med när det pratas om sunkigt beteende bland spelare. Som att dessa tjejers erfarenheter är unika och inte alls ett problem, för i sådana fall hade personen ifråga vetat om det. Som om att hen var en allvetande spelgud som vet allt som faktiskt är värt att veta och har det inte kommit till hens kännedom...ja, då är det inget problem. Logiskt.

Och så har vi svaret som tar guld inom idiotiska kommentarer att fälla när någon berättar om sina jobbiga erfarenheter inom spelkulturen...”men alla blir hatade på nätet”. Genialiskt. Hurra. Grattis. Du har vunnit högsta priset i att ha noll koll på vad som händer utanför din lilla bubbla.

Att jag tog initiativet till uppropet #vispelarintemed grundades inte bara i en ilska kring hur tjejer bemöts online, på jobbet och på spelutbildningar. Den ilskan har jag burit med mig i flera år. Det var den okunnighet många besitter som jag ville ändra på. Jag orkar inte höra på fler ”men jag känner ingen som” eller ”men alla blir hatade på nätet”-kommentarer. Nej!

Nu skriker vi så högt av frustration så att alla måste lyssna.

Jag vill ge tjejer en röst så att de ser att vi inte är ensamma och att de som sopar undan saker och ting under mattan får sig en tankeställare. Jag vill nå ut till de som inte spelar så att de vet vad som pågår i vår annars så fina spelvärld. För den som behandlar oss som om vi var mindre värda är inte den sunkiga snubben med ostbågefingrar i sin mammas källare eller den svettige Harvey Weinstein-gubben till chef på jobbet. Det är din son, din man, din pojkvän, din pappa eller din bästa kompis.

Nu skriker vi så högt av frustration så att alla måste lyssna. För tillsammans får vi den starkaste rösten. Uppropet är bara en början. Jag tänker inte sluta här, vi är många och vi vill ha en förändring.

Nu får det vara nog. Vi spelar inte med längre. Punkt.


Vispelarintemed

#vispelarintemed är spelbranschens del i #metoo-rörelsen. Under hashtaggen samlas berättelser från spelmedia, spelbranschen och e-sporten och berättas av kvinnor, icke-binära och transpersoner. Samtliga insamlade berättelser finns att läsa på Svampriket. Berättelserna kommer också att arkiveras anonymt på Tekniska museet och ett urval kommer att synliggöras i museets kommande utställning om dataspel.

Paula Fenjima Manrique är krönikör på M3.se, spelexpert på bland annat TV4 och initativtagare till #vispelarintemed.