Det är något speciellt med Yakuza. Trots ljumma försäljningssiffror har serien lyckats klara sig genom Segas olika omstruktureringar. Kanske kan dess unika blandning av arkadslagsmål och rollspel i Japans undre värld tillskrivas detta. Eller den lilla, men ändå trogna fanskaran. Visserligen fanns det tillfällen då vi i väst inte riktigt fick ta del av hela kakan. En rad spinoff-spel har exempelvis aldrig ens översatts till engelska. Och när den tredje delen väl nådde våra breddgrader hade en stor del av innehållet försvunnit ut i tomma intet.
Läs också: Zonen vi ärvde: M3 läser svensk postapokalyps inför kommande Mutant-liret
Den fenomenala och galna åttiotalsfesten som var Yakuza 0 blev dock en andra chans för serien i stort. Kort därefter efterföljdes det av betydligt mer seriösa Yakuza Kiwami, en remake på det allra första spelet i serien. Trots lättillgänglighet, underhållande gameplay samt en drös med sidouppdrag fanns det något som sänkte helhetsbilden. Bägge titlar skapades nämligen först och främst för Playstation 3. Bäst före-datumet för den tekniska biten var markant.
Tekniskt förändrat och förbättrat
Det är här Yakuza 6: The song of life kommer in i bilden. Denna gång är spelet konstruerat med nuvarande konsolgeneration i åtanke, vilket medför en helt ny spelmotor. Att styra huvudprotagonisten Kiryu genom de välbekanta gatorna i Kamaruocho känns som en pånyttfödelse för hela serien. Aldrig någonsin har staden känts så här levande. De hundratals fotgängare vi trängs med verkar alla leva sina egna liv, bilar kör förbi i all hast och enorma neonskyltar vars färger glänser mot den gråa fasaden. När vi stöter till krukor, cyklar och liknande objekt agerar dessa som de ska. Vi ställs inte längre framför osynliga väggar.
Läs också: Gravel: Rallyaction med enorm spelglädje
Med andra ord sker allt numera i realtid. Går vi in i affären, arkadhallen eller baren slipper vi jobbiga laddningssekvenser. När vi ska återhämta krafter genom att beställa mat på en restaurang får vi bokstavligen gå fram till kyparen. I tidigare spel var samtliga scener av denna typ statiska, men nu får vi verkligen leva oss in i Kiryus vardag. Det kan kännas som en petitess, men det var småsaker som dessa som hindrade tidigare Yakuza-spel från att känns ”open world” på riktigt.
Dynamiska strider - varsomhelst
Men den faktiska skillnaden, mot såväl föregångare som andra spel i öppen värld-stuk, är hur dessa nya förändringar påverkar själva stridssystemet. När ett gäng antagonister väl bestämt sig för att ge dig däng är det inte längre möjligt att gömma sig i byggnader. Fienden jagar dig bokstavligen uppför trappor, in i affärer, runt lekparker. Och de skäms inte för att skapa kaos på plats. Yakuza-seriens definierande, galna strider får en ny dimension när vi plötsligt blir attackerade i den lokala matbutiken. Hyllor efter hyllor med matvaror flyger åt världens håll och kunder flyr i panik när Kiryu läxar upp sina rivaler med spektakulära slag och sparkar. Efteråt blir vi tillfälligt portade från butiken – underbart är bara förnamnet!
Läs också: Metal Gear Survive ömsar skinn i annorlunda upplevelse
Något som däremot tagit ett steg bakåt är antalet färdigheter Kiryu har till sitt förfogande. Numera får vi nöja oss med en enda stridsstil, jämfört med de fyra vi fick i Yakuza 0. Visst, vi kan fortfarande köpa till oss häftiga avslutningar och specialattacker med erfarenhetspoängmMen överlag är utbudet skralt jämfört med tidigare alster. Om du dessutom tyckte om att samla på dig småprylar för att bygga på olika utrustningar och vapen har vi dåliga nyheter. Den funktionen är också väck i Yakuza 6. Varför utvecklarna valt att simplifiera vissa moment samtidigt som andra blir mer verklighetstrogna är bortom vårt förstånd. Måhända att det är en slags metafor för att protagonisten Kiryu nu är mycket äldre och helt enkelt inte orkar.
En sång om livet
Rent storymässigt är Yakuza 6 den mest ambitiösa delen hittills. Halva nöjet med Yakuza är kontrasten mellan stenseriös handling och galna sidospår. Även denna gång blir vi allt annat än besvikna. I huvudhandlingen möter vi Yakuza-seriens mest engagerande och djupa karaktärer. Vi blir involverade i hur samtliga öden påverkar varandra i bästa såpa-stuk. Att en betydligt äldre Kiryu nu ska knyta ihop trådar från hela spelseriens historia får oss dessutom att reflektera. Både över vår egen erfarenhet av serien genom åren och om hur pass Kiryu har växt som protagonist. När spelets slutsekvenser rullar känns undertiteln verkligen befogad.
Läs också: Playlink: Så bra är Sonys nya sociala spel till Playstation 4
Samtidigt är det oerhört skönt att vi när som helst under äventyrets gång kan ta en paus från allt det seriösa. En del sidouppdrag går verkligen all in vad gäller galenskaper. Vi kan exempelvis inte hålla oss för skratt när Kiryu ska lära sig att nätdejta. Eller när han inser att mobiltelefonens digitala assistent plötsligt får eget medvetande. I klassisk Yakuza-manér blir det för mycket om du inte är van – men så underhållande. Och när du tröttnat på allt som rör handling är staden full av minispel utspridda här och var. Från klassiska Sega-spel som Outrun, Virtua Fighter 5 och Puyo Puyo till dartpilar och hajdykning.
Sammanfattning, omdöme och betyg
Yakuza 6: The song of life är helt enkelt samma gamla spelserie, men som nu äntligen kommit till sin rätta. Friheten som den nya spelmotorn tillför överväger mestadels de småsaker som fallit bort eller blivit betydligt simplare. Dessutom flyter såväl handling som omgivningar in i varandra utan irriterande avbrott. Och själva striderna är mer underhållande än någonsin. Men vad hände med alla alternativa stridsstilar och vapen?
Vi hoppas att det enbart handlar om tidsbrist och att nästa del bjuder på mer av det gamla goda. Det finns fler saker att jobba med om Sega verkligen vill nå ut till en bredare massa. Varför inte göra filmsekvenserna kortare? Timslånga scener kommer inte att fånga upp den som vill bara vill leverera däng med stil på Tokyos gator.
Fakta Yakuza 6: The song of life
Genre: Action
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega
Plattform: Playstation 4
Pris: Från 498 kronor hos Prisjakt.
Lanseringsdatum: 17 april 2018
Öppen och dynamisk värld (eller ja, städer)
Spektakulära och underhållande strider
En hel drös med minispel och sidouppdrag
Alldeles för långa scener emellanåt
Vissa inslag från tidigare spel saknas helt
Varför bara en stridsstil?
