När svenska studion Coldwood släppte sitt spel Unravel för två år sedan blev många spelare tagna av spelets melankoliska stämning, vackra miljöer och fina budskap. Nu, två år senare, kommer uppföljaren Unravel 2.

Unravel handlade om en äldre kvinnas liv och behandlade teman som ålderdom och ensamhet. I uppföljaren tas vi istället tillbaka till ungdomens busiga upptåg. Mörkret finns absolut kvar, men i en betydligt lättsammare form.

Vi får återigen träffa det röda garnnystanet, ofta refererad till som Yarnie, men den här gången har hen en blå vän med sig. Medan utmaningen i första spelet ofta utgick från att vi hela tiden var begränsade av garnnystanets längd är vi den här gången inte begränsade i en fast punkt någonstans. Istället är vi fästa vid vår ständiga, blå kompanjon, något som ger upphov till helt nya svårigheter, men också möjligheter när det kommer till spelupplevelse.

Yarniesar unravel two

Nu för två spelare
Den största skillnaden från första spelet är att det här alltså är ett spel primärt tänkt för två spelare istället för en. Här får man tillsammans klura ut hur man ska ta sig vidare, ibland handlar det om att bibehålla ett snabbt tempo, och ibland gäller det att tänka sig för och tillsammans lösa diverse pussel.

Spelet är dock även utformat för att fungera för den som spelar på egen hand. Vi kan välja att när som helst plocka upp den andra spelaren och röra oss som en Yarnie. Vi får här växla mellan banorna från att röra oss som en spelare eller stundtals växla mellan de två olika garngubbarna för att ta oss förbi hinder eller lösa pussel. Möjligheten att plocka upp den andra spelaren kan även komma till användning när vi spelar tillsammans med en mindre rutinerad spelare som har svårt att ta sig över ett hinder.

Det blir onekligen inte lika underhållande och framförallt inte lika snabbt tempo när vi måste växla fram och tillbaka mellan de olika figurerna, men det fungerar och vi lyckas ta oss igenom hela spelet på egen hand utan större problem.

Ett steg närmare plattformsspel

Unravel Two är precis lika vackert som föregångaren. Miljöerna, som även denna gång osar Västerbotten, känns ända in i själen, med element som är så utpräglat svenska att vi genast fylls med minnen från tidigare somrar. Kombinerat med det folkmusik-osande soundtracket känns atmosfären igen från föregångaren. Skillnaden den här gången är att grafiken är ytterligare lite vassare.

Även om miljöerna i nivåerna känns igen har innehållet i de olika banorna förändrats något. Här hittar vi nu betydligt fler element som vi känner igen från traditionella plattformsspel. Man har till exempel ökat tempot rejält på sina ställen, nästan alla nivåer innehåller någon sorts passage som vi svingar eller skuttar oss igenom i full fart. I spelets sista bana stöter vi till och med på ”dubbelhopp”, någonting som hade varit helt otänkbart i det första spelet.

Unravel Two bana

Coldwood har jobbat med kontrollerna den här gången, och det märks. Vi har betydligt bättre precision den här gången, någonting som behövs när nivåerna har tagit ett steg närmare ett traditionellt plattformsspel. Med det sagt är det en bit kvar innan kontrollerna är på samma nivå som de etablerade, utpräglade plattformsspelen, såsom Little Big Planet, Super Mario och Sonic.

Det som fortfarande halkar efter är framförallt om precision och kontinuitet, mycket till följd av hur enkla och avskalade kontrollerna är. Det går till exempel inte att rikta var vi vill slänga vårt garnlasso, utan vi klickar och hoppas på det bästa när vi är nära en krok. Vi får en känsla av att spelet hjälper oss på traven ibland när vi får upp tempot för att spelupplevelsen ska bli smidigare, någonting som för den rutinerade plattformsentusiasten enbart blir frustrerande. Vi förstår att det här är en typ av kompromiss för att spelet ska kunna vara tillgängligt för en målgrupp som inte har spelvanan.