Det svenskutvecklade Wolfenstein II:The New Colossus fick en del rätt märklig uppmärksamhet när det lanserades på Playstation 4, Xbox One och pc förra hösten. Spelbranschen tar ett politiskt ställningstagande mot nazism hette det.

Wolfenstein bild 1

Nazistkrig sedan 1981
Men hur pass stark kommentar är Wolfenstein 2: The New Colossus på vår samtid, egentligen? Att panga nazister är ju inget nytt fenomen i spel, särskilt inte i Wolfenstein-serien som existerat i över 35 år. The New Colossus fortsätter i samma väl upptrampade fotspår och levererar 10-15 timmar blodig popcorn-underhållning framför några djupgående samhällsanalyser.

Likt föregångaren får berättelsen väldigt stort utrymme, med långa, välregisserade filmsekvenser, färgstarka karaktärer och en ton som idel skiftar mellan lekfullhet och allvar. Politiskt raljerande flimrar förvisso förbi i dialogerna men det är främst i gestaltningen av karaktärerna som originalutvecklaren Machine Games sticker ut hakan; birollerna innehas av en brokig samling etniciteter och studion är inte rädda att utmana normer och visa sådant som vi aldrig sett i actionspel förut.

Wolfenstein bild 2

Älskling, jag krympte spelet
För att få ett så pass tekniskt avancerat spel som Wolfenstein II att fungera på Nintendos lilla Switch har det dock krävts en del uppoffringar. Lyckligtvis har utvecklaren Panic Button, som även ligger bakom Switch-versionerna av Doom och Rocket League, gjort ett utmärkt arbete med att flytta äventyret till Nintendos hybridmaskin.

Viss anpassning har gjorts med bandesignen, exempelvis detaljer som stängda fönster och nyupprättade väggar som används för att blockera vyn över stora områden – för att på så sätt hindra Switchen från att brinna upp av ansträngning. Rent spelmässigt är faktiskt allting intakt, vid sidan av en snäppet ryckigare kontroll som följd av en halverad bilduppdatering.

Wolfenstein bild 3

Låg, lägre, lägst
Till skillnad från spelmekaniken har däremot grafiken tagit en stor smäll. Även om grunden är densamma saknas en drös grafiska effekter, vilket gör att varje område ser märkbart sämre ut än tidigare. Men den mest märkbara försämringen hittas i upplösningen. Medan till exempel Xbox One X trycker fram dynamisk 4k-upplösning (det vill säga upp till 2160p) får vi på Switch nöja oss med runt 600p i dockat läge och 400p i handhållet.

På en stor tv ser det stundtals vedervärdigt ut, speciellt de mer öppna miljöerna som snarare liknar en gråbrun gröt. Istället för utmanande strider och hemlighetsletande ligger utmaningen i att ens hitta vägen framåt. I de mer begränsade utrymmena, som ändå större delen av äventyret består av, ser dock miljöerna inte alls så pjåkiga ut. Spelet ser till och med riktigt bra ut till och från.

I handhållet läge är grafiken så klart snäppt mer avskalad, men tack vare den lilla skärmen är bristerna inte lika uppenbara. Sett från ett handhållet perspektiv är Wolfenstein II faktiskt det snyggaste skjutspelet hittills – trots en rad uppenbara problem.

Wolfenstein bild 4

Lättsårade nazister
En mer välkommen förbättring är den justerade svårighetsgraden. Där originalspelet hade ett par ruskigt frustrerande passager, flyter nu hela äventyret på relativt smärtfritt. Vår första tanke var att de strider som stack ut negativt tidigare är lättare nu eftersom vi vet vad som ska göras, men när vi spelar samma sekvenser på Playstation 4 är det faktiskt svårare. Antalet fiender ser ut att vara oförändrat, men nazisterna verkar dö lite snabbare på Switch – framför allt de bepansrade fulingarna med extra elaka vapen.

De svårare fienderna har kanske fått mindre hälsa i Switch-versionen, eller så är det ett mer förlåtande sikte som gör det extra lätt att åstadkomma mer skada. Vad som än ligger bakom är det en bra förändring – för det mesta i alla fall. Vissa strider som var halvkluriga i originalet blir nu inte mer än en axelryckning, något som inte är helt lyckat i ett spel som till stor del bygger på intensiva och röjiga strider.

Wolfenstein bild 5

En bärbar kompromiss
Att ge ett slutomdöme till Wolfenstein II till Switch är väldigt svårt. Å ena sidan är det en imponerande portning med tanke på hur mycket svagare Nintendo Switch är jämte Playstation 4 och Xbox One. Mycket i grafiken är intakt och bilduppdateringen håller sig oftast på 30 bilder per sekund. Bandesignen är i stort sett exakt som i originalspelet och fienderna som väntar är lika många som förr. Det är helt enkelt samma grymma och långa enspelarkampanj som vi fick på de andra formaten i höstas.

Å andra sidan är Wolfenstein II på Switch en klart sämre version av spelet jämte de andra konsolerna, med halverad bilduppdatering, försämrat ljud, förenklade texturer, mängder med borttagna effekter, avsaknad av nedladdningsbart innehåll med mera. Sedan har vi den kraftigt nedgraderade upplösningen där vissa utomhuspartier nästan når Nintendo 64-nivå.

I en isolerad värld hade Wolfenstein II varit en riktigt respektabel förstapersonsskjutare på Nintendos hybridmaskin. Problemet är att vi kunde spela en mycket bättre version av titeln för snart ett år sedan. En version som dessutom kostar en tredjedel av Switch-spelet just nu. Men om du vill ha ett bärbart förstapersonsskjutspel är det svårt att hitta något bättre än Wolfenstein II till Nintendo Switch – men planerar du på att spela på tv:n är det här inte versionen att satsa på.



Fakta Wolfenstein II: The New Colossus

Genre: Action
Utgivare: Bethesda
Utvecklare: Machine Games/Panic Button
Plattform: Nintendo Switch (Tidigare ute på Playstation 4, Xbox One, PC)
Testad plattform: Nintendo Switch
Pris: 599 kronor

plus

Imponerande portning där i stort sett hela grundupplevelsen är intakt
Långt och välgjort enspelaräventyr fyllt med atmosfär och intressanta karaktärer
Justerad svårighetsgrad

minus

 Nintendo 64-varning på stora, öppna områden
Småryckig kontroll
Ett par onödigt utdragna uppdrag

Betyg 7 av 10