Ett svenskt, postapokalyptiskt rollspel från 80-talet har fått ny luft under vingarna. 2014 kom Mutant: År Noll, ett papper och penna-äventyr vars expansioner fortsätter att skörda stora framgångar på Kickstarter. Mutant-världen har sedan byggts på med bland annat skönlitteratur från utgivaren Fria Ligan, och nu är det även dags för ett datorspel att försöka kapitalisera på den aldrig sinande undergångstörsten.

Mutant Year Zero: Road to Eden, som uteslutande spelas i single player, ges ut av norska Funcom. Bakom utvecklandet står den svenska spelstudion Bearded Ladies, som består av folk som bland annat sysslat med Hitman- och Payday-serierna. Deras nya spel kan bäst karakteriseras som ett actionrollspel i svensk granskogsmiljö med starka taktiska influenser från Firaxis populära Xcom-serie. Men här får vi kontrollera olika muterade soldater, antingen korsningar mellan människa och djur eller som förlänats olika psykiska krafter.

Mutant Year Zero: Road to Eden
Bormin och Magnus (som har psykiska krafter) gör kaos med en stackars polisrobot.

Dags att skjuta zongastar i Kungälv

Till skillnad från Xcom har världen redan gått åt pipan här. Farsoter och atomkrig har utplånat stora delar av mänskligheten och vanställt de flesta som på något sätt lyckades överleva. Spillrorna av det civiliserade samhället befinner sig i improviserade kåkstäder, kallade Arker, eller ute i den rötförgiftade Zonen för att leta efter skrot, mat eller något ihopdrömt paradis som är bättre än det rådande eländet. Att Mutant Year Zero: Road to Eden utspelar sig i västra Sverige gör knappast saken sämre. 

Mutant Year Zero: Road to Eden
Spelet tar sin början i trakterna kring Angered. Det är inte alla spel som gör det.

Vi tar kontrollen över ank-mutanten Dux och hans grispolare Bormin, som är ute i Zonen i jakt efter värdefullt skrot att släpa tillbaka till Arken. Deras enkla uppdrag övergår dock snabbt i en jakt på sanningen. Vad är den mytomspunna platsen Eden för slags paradis, och varför dras alla dit? Hur blev vi egentligen mutanter från första början, och vad gör vi här? Att döma av vägskyltarna befinner vi oss i det som en gång var Angered i norra Göteborg. Ondsinta zongastar lurar dock i varje skogsdunge, och de första striderna lär oss vikten av positionering för att kunna överraska fienden.

Stridssystem ála Xcom

Allt upptäckande av den huvudsakligen skogsbeklädda kartan sker i realtid, men när det är dags för strid skiftar perspektivet sömlöst över till turordningsbaserad taktisk action där vi får välja mellan ett antal olika manövrar för att ta kål på fienden. Stridsläget är nästan norpat rakt av från Xcom; här finns val för att röra sig, ta skydd, skjuta, ladda om vapnen, täcka ett område eller kasta granater. Det är emellertid inte alls lika omfattande om vi jämför med Xcoms karaktärsklasser, färdigheter och rena variation på slagfältet. Här saknas också den uppdragsstruktur som satte sin unika prägel på striderna i inspirationskällan.

En nyhet är dock de mutationer som låter oss forma karaktärerna till att fylla vissa specifika roller. Dux kan skaffa vingar som låter honom flyga högt upp i luften och Bormins "Hog rush"-färdighet låter honom ränna rakt igenom väggar och knocka ned fiender. Senare i spelet får vi förstärkning av en handfull andra mutanter som kan smyga obemärkta, förslava fiendernas hjärnor, greppa dem med tentakler ur marken och så vidare. Det leder trots allt till mångsidiga och roliga strider som kräver att du har tungan rätt i mun.

Mutant Year Zero: Road to Eden
Den som spelat något av de nyare Xcom-spelen kommer att känna sig hemmastadd direkt i stridssystemet.

Det finns en rad spel där ute som inspirerats av Xcoms stridssystem. Mutant: Year Zero är definitivt ett av de bättre. Turerna sköts oerhört smidigt och slagfälten präglas inte sällan av olika skydd och flervåningsbyggnader med förstörbara väggar. Fiendevariationen kunde dock ha varit större; förutom ett halvdussin olika zongastar får vi chansen att slåss mot en robot eller två och lite muterade vilddjur. Varje fiende kräver en unik approach, varför det är viktigt att komma ihåg att byta vapen och mutationer så fort vi pejlat läget för att se vilka vi har att göra med.

Mutant Year Zero är ett utmanande spel. Max tre mutanter kan kontrolleras åt gången, och inte sällan slåss vi mot minst dubbelt så många fiender som dessutom har mer liv än Dux, Bormin och de andra. Upplägget, där ett minsta felsteg kan leda till att hela din grupp utplånas, är extremt oförlåtande. Vi kommer på oss själva med att spara spelet varje ny tur. Ett riktigt hardcore-spel, med andra ord, som riskerar att skrämma bort ovana taktiker.

Mutant Year Zero: Road to Eden
Kvack! Ank-mutanten Dux har flugit upp i luften för att överraska en intet ont anande vaktpost.

Nyckeln till framgång är att plocka bort så många isolerade fiender som möjligt innan huvudstriden. Detta görs med ljuddämpade vapen och färdigheter som inte för oväsen, men det kan vara svårt att åsamka tillräckligt mycket skada innan fienden upptäcker dig. Här dras den genialiska blandningen av realtidssmyg och taktikskjutare till sin spets, och Bearded Ladies ska ha mycket beröm för hur de knäckt den nöten. Xcom-förfarandet, där även stridsförberedelserna sker i turordning, känns nästan lite föråldrat.

Som regel lider Mutant Year Zero även av samma svagheter. Trots tydliga träffindikationer kan det vara svårt att bedöma vilken vinkel vi måste stå i för att träffa. Det har mest med det klassiska skyddssystemet att göra, som traditionellt sett kämpar med tydligheten avseende träffprocent. Ibland tror vi oss ha någon klockrent på kornet, men ges ändå noll procent i träffchans. Ett annat klassiskt problem är höjdskillnader på slagfälten, som i Mutants fall kan leda till en del huvudvärk och svåruträknade stridsturer.

Fantastiska miljöer, lite mjäkig story

Kungälv, Hjärtum, Angered. De olika områdena i Mutant: Year Zero gör ett bra jobb med att knyta an till spelets svenska rötter. Mycket granskog blir det i jakten på Eden, men också nedlagda Electrolux-fabriker, skolor och affärer. Ofta blir det humoristiskt. Skylten Hemmakvälj pryder en övergiven filmbutik med inrasat tak – och på en blå skåpbil står bokstäverna Postmord att läsa. Vi kommer på oss själva med att leta Sverigekopplingar i de fint handbyggda spelmiljöerna som är riktigt snygga att bara titta på.

Mutant Year Zero: Road to Eden
Hemmakvälj! Det är aldrig långt till de humoristiska inslagen i Mutant Year Zero: Road to Eden.

Den dystra stämningen är i absolut toppklass, med en blandning av duggregn, dova syntslingor och krockade ambulanser med mossa växandes på taket. I den ödelagda världen hittar vi diverse artefakter som kan bytas in mot uppgraderingar hemma i Arken. "Hmm, måste vara en frukttestare" säger Dux när han springer på en trasig Ipod-musikspelare. Det ligger ett täcke av mystik över varje plats, men tyvärr finns det inga sidouppdrag som ger oss skäl att stanna kvar i de vackra områdena.

Nej, allt är väldigt pang på i Mutant: Year Zero. Vi ska hitta en försvunnen soldatexpedition som försökt ta sig till Eden. Sedan följer en jakt på själva platsen och allt går enligt samma formula. Vi promenerar runt i ödeläggelsen, kollar var fienderna befinner sig och gör vårt bästa för att ta kål på dem. Upplägget gör att spelet känns väldigt kort med dagens referensramar – det hela är över på exakt 13 timmar – och med undantag från en hjärtesnörpande slutkläm dras vi aldrig riktigt in i storyn. Vi hittar heller inga incitament för att spela om äventyret en andra gång.

Du som spelat det analoga Mutant-rollspelet vet vilken central plats Arken har i skeendena. Den kan byggas på och utvecklas i en mängd olika riktningar, och mycket av intrigen utspelar sig här. I datorspelet har denna reducerats till en plats där vi uppgraderar våra vapen, lämnar in artefakter, handlar eller pratar med Den Gamle. Den sistnämnde hjälper till att fylla i luckor om varför saker är som de är i Mutant-världen och spelar till slut en väldigt central del i storyn, men allt som allt är Arken en fattig upplevelse.

Mutant Year Zero: Road to Eden
Ja, bilden föreställer en muterad jättegris med skärmmössa. Hantera det.

Det känns viktigt att påpeka att korta, avskalade spel inte är något som per definition förmedlar en sämre upplevelse. I fallet med Mutant: Year Zero skulle vi säga att det nästan är lite tvärtom; det lilla utvecklargänget har lagt all tid på att koncentrera spelupplevelsen på de starka bitarna (striderna, miljöerna och karaktärerna) och inte svänga in på energislukande sidospår. Vi applåderar deras mod, men inser att många kommer att betrakta spelets livslängd som ett stort minus. Tar du istället Mutant: Year Zero för vad det är – en naggande god munsbit i ett hav av 50-timmarsspel – är du mer rätt ute.

OmdömeM3 rekommenderar

Förutom det faktum att vissa element kunde ha byggts ut mer hittar vi inte mycket att klaga på i Mutant Year Zero: Road to Eden. Spelet är häpnadsväckande välpolerat, striderna sitter som en smäck och så väl atmosfär som miljö har mejslats fram med en tydlig kärlek för Mutant-världen och de karaktärer som befolkar den. Ett riktigt hantverk, helt enkelt, som tyvärr riskerar att gå många förbi.

Lanseringen är nämligen ganska illa tajmad. I december 2018 har vi ätit oss proppmätta på megaspel som God of War, Red Dead Redemption 2, Assassin's Creed Odyssey och diverse storsäljare med superbudget. Vi hoppas att alla som har plats i magen för en krävande, taktisk liten pärla tar in dessertmenyn för en sista beställning.

Mutant Year Zero: Road to Eden

Genre: Taktik-action med smyginslag.
Utvecklare: Bearded Ladies Consulting.
Utgivare: Funcom.
Format: Pc, Playstation 4, Xbox One.
Testat format: Pc.
Lansering: 4 december.
Pris: Cirka 460 kr via Steam (pc), 599 kr för konsol (Playstation 4 / Xbox One) hos Webhallen.

plus

Superb blandning av smygande och taktisk strid.
Välgjorda miljöer och grym atmosfär.
Humoristiska inslag med skrattvarning.

minus

Ett par missade möjligheter.
Oerhört svårt för oinvigda.
Inget du lär spela om.

Betyg 8 av 10

Mutant Year Zero: Road to Eden (PS4)

Bästa pris just nu: 599 kr