I dagarna bestämde jag mig för att sälja min trotjänare till plasma-tv. Snabbt skulle det gå, och jag sänkte därför priset rejält. Den hade också några mindre skavanker, så att hoppas på klirr i kassan var nog för mycket begärt.

Förvånande nog visade det sig att gamarna tydligen satt redo att dammsuga Blocket efter billiga plasma-apparater från 2012, för inom den närmsta timmen efter att annonsen publicerades översköljdes jag av samtal, mejl och sms. Folk undrade om de fick komma och kolla på tv:n, andra ville pruta på det redan dunderlåga priset.

Efter några missuppfattningar hade jag tre personer som alla var säkra på att jag lovat bort tv:n till dem (i Blocket-lingot är tydligen ”komma och kolla på tv:n” detsamma som en handskakning). Jag tvingades in i en kortare mental kollaps, och fick i slutändan ägna timmar åt att svara på arga sms efter bästa förmåga. De mildare skrev att de skulle anmäla mig till Blocket om jag inte ersatte för bensinpengar, hyrbilar, bärhjälp och allt vad de nu hade ordnat med. De argare förklarade för mig exakt hur dum i huvudet jag var. Tid är pengar, slog någon fast i vimlet. Kanske skulle ha svarat att allt nog är relativt?

Vi slutar behandla varandra på ett reko sätt, för vad spelar det för roll när det finns en hundralapp att spara eller – gud förbjude – förlora.

Jag borde ha lärt mig läxan sedan tidigare. För några månader sedan sålde jag en bil via Blocket, en affär som i slutändan visserligen gick bra – bilen hamnade hos en läkarstudent som förhoppningsvis fick nytta av den. Men även här tvingades jag ta mängder av samtal med mer eller mindre otrevliga människor, inte sällan sådana som utan samvetskval lade skambud och som blev förbannade när jag tackade nej.

Snart tappade jag räkningen över hur många som bokade tid med mig för att sedan helt strunta i att komma, och det utan att höra av sig. Vid några tillfällen ringde en och samma person flera gånger för att lägga helt olika bud på samma bil, helt uppenbart utan koll: ”Hej, du hade en bil till salu, säljer du den för 30 000 kr?”, ”Du ringde för en halvtimme sedan, den är fortfarande inte till salu för den summan”, blev mitt svar.

På Blocket tycks vi alla tappa all form av rim och reson. Vi slutar bry oss om att behandla varandra på ett reko sätt, för vad spelar egentligen det för roll när det finns en hundralapp att spara eller – gud förbjude – förlora. Här är aldrig en deal en deal, och det är bättre att dra till med en förolämpning istället för att gå vidare i vår jakt på nästa potentiella kap.

Slipade Blocket-användare skrattar nog åt mina problem, för jag tänker att det måste finnas någon slags regelbok för hur man ska uppträda för att inte framstå som en jubelidiot. Det är bara det att jag inte har hittat den än. Jag antar att jag fram till dess får gilla läget.

Kanske är jag en usel säljare? Låt gå, men när jag lägger mig för att sova framåt kvällen snurrar det ändå i huvudet och snart dyker det upp: Det otäcka lilla Blocket-trollet, redo att pruta ihjäl mig i sömnen. Viskandes om hur ohederlig jag är.