Få hade väl egentligen kunnat ana vad Spotify-modellen skulle leda till när den rullades ut 2008. Själv testade jag tjänsten i någon slags betafas, där det var svårt att inledningsvis inte vara eld och lågor över vad den innebar. Plötsligt slapp jag lyssna på samma mp3-listor – och kunde istället välja och vraka i ett enormt utbud. För en som inte är särskilt musikintresserad i övrigt, utan mest nöjer sig med att minnas tillbaka till nittiotalets våg av britpop var det rena drömmen.

Netflix blev en naturlig fortsättning på det. Även om utbudet hos den amerikanska jätten inledningsvis lämnade otroligt mycket att önska var det lätt att se potentialen i det här. Vad som hänt sedan dess är det väl få som missat – numera har vi ju en mindre armada av streamingtjänster att botanisera i. Om det blivit så mycket bättre tål att diskuteras, och den stora faran i utvecklingen har vi varit inne på tidigare.

Med det sagt är det inte någon överraskning att Apple nu hakar på streamingtåget på flera plan. Med Apple Music har man redan försökt ge Spotify en match, och Apple TV Plus är bara en naturlig utveckling av den strategin.

Det stoppar inte heller med musik, film och tv-serier. Gamingbranschen har redan gett sig in i kriget med Microsofts Gamepass, Sonys Playstation Now och nu också Apples Arcade, och fler lär garanterat vara på väg. Googles molntjänst Stadia, till exempel. I tidningsvärlden har vi bland annat Readly – utöver alla prenumerationstjänster som enstaka magasin och dagstidningar erbjuder.

Ur ett marknadstänk är det inga konstigheter. Prenumerationsmodellen är lukrativ, och innebär en stadig inkomstkälla för företagen bakom. Frågan är bara om det är särskilt bra för oss konsumenter.

Det enkla svaret på den frågan torde vara att det är positivt. I sin jakt på kunder tvingas storföretagen plöja ner enorma summor pengar för att få exklusivt material – och i den bästa av världar leder det här till att kvaliteten höjs. Alla blir nöjda och glada i slutändan, och slipper tänka så mycket när fredagsmyset dukas fram.

Riktigt så enkelt är det dock inte. Eftersom tjänsterna på samma gång blir mer och mer inlåsta, och värnar om sitt material, tvingas vi numera ha en uppsjö olika prenumerationer för att följa det vi är intresserade av.

Ett lyxproblem kanske – det går ju faktiskt att välja den tjänst man vill ha och nöja sig där. Risken är dock överhängande att vi gärna vill se Game of Thrones, SHL-slutspelet, Steven Spielbergs nya, och så vidare, och så vidare.

Men det som till en början var hundra spänn i månaden har snabbt utvecklats till betydligt mer, inte minst om vi är intresserade av allt ifrån musik och film till gaming. Och då har jag inte ens nämnt att tjänsterna börjar bli allt duktigare på att ta betalt för extrafunktioner, som 4k-material och möjligheten att dela på ett och samma abonnemang. Sådana saker kommer bara att öka den närmsta tiden.

Hur det hela kommer sluta är omöjligt att veta, men utvecklingen är förmodligen ohållbar i längden, och lär leda till att ett fåtal jättar överlever. Och det är väl först då vi någonstans kan slå fast att det inte var så mycket bättre förr.

Fram till dess slår jag på Mästarnas mästare klockan 20:00 och drömmer mig tillbaka till en tid då jag inte behövde prioritera så jäkla mycket alls.