Efter det halvdana 3DS-spelet Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia befarade vi att det var kört för Fire Emblem som serie. Att utvecklaren Intelligent Systems skulle fortsätta med det förenklade stridssystemet utan den seriedefinierande vapentriangeln. Att inte vi inte längre skulle ha möjlighet att klura och planera noggrant för vår färgglada armés fortsatta frammarsch på de rutbaserade banorna. Men så fel vi hade!
Fire Emblem möter Pang i plugget
Fire Emblem: Three Houses bryter den ram som präglat de tidigare spelens inledningar direkt. Vi möter vår huvudprotagonist Byleth som precis antagits som professor vid ett gigantiskt klosterkomplex tillhörandes Seiros-kyrkan. Som anställd vid kyrkans egen privata armé, The Knights of Seiros, blir vi snabbt tvungna att välja mellan tre olika klasser att handleda. Var och en av dessa består av olika karaktärer med varierande egenskaper och stridsstilar.
I början spenderar vi en hel del tid innanför klostrets murar. Utöver att utforska vårt nya hem är tanken även att lära känna våra elever bättre. Genom att konversera med samtliga, även de som inte tillhör vår egen klass, får vi ett hum om personligheter, intressen och även agendor. I tidigare Fire Emblem-spel var sidokaraktärerna mer som enheter vi använde i strid, i de allra flesta fallen helt utbytbara. Här blir kopplingen betydligt djupare då vi helt plötsligt har ansvaret för ynglingar som så småningom ska ut i krig med våra lärdomar i bakhuvudet.
Konsten att lära ut
Det fina i sammanhanget är alla olika alternativ vi har för att guida eleverna, utöver det gamla systemet med erfarenhetspoäng efter strider. Då vi befinner oss i skolmiljö är det en självklarhet att våra lektioner hjälper till på traven, något som är betydligt roligare än det låter. Allt detta genom använda oss av karaktärernas motivationsmätare.
Dessa fylls på genom olika interaktioner och privata lektioner, men även vid stridssegrar eller sidouppdrag. Vi kan alltså instruera en svärdbärare att bli bättre på sitt yrke, för att denne till slut ska nå målet att bli en äkta paladinriddare. Givetvis finns det karaktärer som dras automatiskt till vissa jobbstilar av narrativa skäl. Det uppkommer även instanser då karaktärer själva frågar om de tillåts byta mål, exempelvis från renodlad bågskytt till magiker.
Däremot är det alltid du som i slutändan bestämmer karaktärernas öden och vill du leka ”bad teacher”, alltså att ignorera samtliga önskemål, är det också fullt möjligt. Men bara det faktum att karaktärsbyggandet är mer personligt och dynamiskt än någonsin gör att vi kan sitta i timmar med planerandet utanför själva striderna.
Ledsen Byleth, men vår vapentriangel finns i ett annat slott
När vi väl startar våra första strider får vi nästan en chock. Precis som i Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia saknar även Fire Emblem: Three Houses vapentriangeln. Men istället för att nöja sig med det simplare systemet har utvecklarna valt att fördjupa det ytterligare. Numera kan karaktärerna lära sig speciella egenskaper beroende på vald inriktning och hur mycket erfarenhetspoäng de samlar in med ”rätt vapen”.
En svärdbärare kan alltså få just den specialattack som krävs för att hand om bepansrade lanskrigare, något som inte var möjligt tidigare. Ju fler egenskaper och specialattacker vi samlar på oss, desto svårare blir urvalet för varje karaktär. Men det är enbart positivt då vi återigen tvingas att tänka i strategiska banor, precis som i äldre Fire Emblem-spel.
Vissa gamla inslag finns fortfarande kvar, som att pilbågar är effektiva mot flygande enheter, men i praktiken kan vi skapa karaktärer som blir mer tåliga även mot sådant. En stor del av experimenterandet inför striderna är att byta mellan olika jobbklasser och alla kombinationer är möjliga i teorin, så länge den valda karaktären fyller kriterierna för att byta bana.
Dynamiska strider att dö för
Men vad vore allt förarbete om inte striderna i sig var riktigt underhållande? Även om vi fortfarande rör oss i det rutbaserade system som präglat serien sedan begynnelsen känns själva utförandet som hämtat ur ett annat sidospel, actionspelet Fire Emblem Warriors. Visserligen har utvecklarna av det senare lånat ut sin expertis även här, men så här levande har bataljerna aldrig varit.
Vi ser numera fältet ur olika perspektiv, kan zooma in på kartan så pass mycket att vi ser omgivningarna i realtid istället för scenerna från tidigare spel. Något som också bidrar till krigskänslan är att var och en av våra elever har möjlighet att ha med sig en egen skara med soldater, som också deltar i själva striderna. Och det bästa är att vi själva väljer hur mycket vi vill ha av den varan, då vi ändå tjänar erfarenhetspoäng på så många olika sätt.
Omdöme
Fire Emblem: Three Houses är på många sätt en nystart för serien. En nystart som dessutom fått till idéerna från föregångaren, fast korrekt utförda och utan kompromisser. Visserligen lyser vapentriangeln fortfarande med sin frånvaro, men systemet vi får den här gången visade sig vara betydligt djupare än så. Det tar tid att experimentera och växla mellan olika jobbtyper, men i slutändan kan du ha en armé som är helt unikt anpassad för just din speltyp.
Och när vi väl tröttnat på att slåss är det oerhört tacksamt att byta ut allt det mot renodlade konversationer och lektioner, samtidigt som våra karaktärer fortfarande får erfarenhetspoäng. Då vi dessutom har tre olika vägar att ta rent storymässigt har vi även ett spel som för ovanlighetens skull håller för otaliga omspelningar. Puritaner som avskräcktes av föregångaren kan alltså andas lugnt. Fire Emblem: Three Houses visar att serien är tillbaka på fötter igen, bättre än någonsin.
Fakta Fire Emblem: Three Houses
Testat: Juli/augusti 2019
Genre: Strategirollspel
Utvecklare: Intelligent Systems/Tecmo Koei
Utgivare: Nintendo
Release: Ute nu
Plattform: Nintendo Switch
Det största Fire Emblem-äventyret hittills, men tre helt olika vägar att välja mellan.
Ett stort urval av jobbklasser och egenskaper att samla på.
Beroendeframkallande strategidel där vi väljer fritt om vi ska slåss eller läsa teori.
Alla dialoger har dubbning.
Onlineläget från tidigare spel saknas.
Bitvis för långa dialoger mellan eleverna.
Förvirrande menyer.
