Djävular och demoner reser sig återigen från helvetet i Blizzards långkörande serie. Det allra första Diablo fyllde nyligen 26 år, och det har gått elva år sedan den sanna föregångaren släpptes (nej jag räknar inte med Diablo Immortal). Under tiden har studion hamnat i en hel del blåsväder, och frågan är hur mycket av den gamla utvecklarglansen som återstår.
Inför lanseringen av Diablo IV den 6 juni, höll Blizzard nu den första av två betahelger för spelet, och jag har nu spenderat större delen av min helg med betan, och det ser väldigt lovande ut för Blizzards senaste alster.
Kryp ned i mörkret
Bland det första jag mötte under min helg i Sanctuary var en munk som drivits till vansinne av demonerna i de närliggande ruinerna, och värre skulle det bli. Helgens betatest var begränsad till de slaviskinspirerade snötäckta bergen i regionen Fractured Peaks. Min färd genom snön var fylld av vilda djur, demoner och odöda ting, och mycket till tillflykt blev det inte i städerna och byarna. Den lokala kyrkans eldsdyrkan hade tagit sig väl pyromaniska drag och syndare brändes till höger och vänster.
Livet är verkligen skit i Fractured Peaks, något som spelets skurk Lilith tycks utnyttja. Hon har släppts fri att återigen vandra bland dödliga, något som bäddar för konflikt med ängeln Inarius och kyrkan han leder. De viktigaste momenten i handlingen visas i videosnuttar i klassisk påkostad Blizzard-stil, den här gången med tillägget att din egenskapade karaktär syns med då och då.
Det är kanske inte konstigt att ett spel döpt efter djävulen själv har en mörk stämning, men det är en märkbar skillnad mot Diablo III. Det märks kanske tydligast i det grafiska. Diablo III kändes väldigt inspirerat av Blizzards andra storspel World of Warcraft, framför allt det visuella. Mycket klara färger och mer stiliserade karaktärsmodeller. I Diablo IV har det satsats mer på en ”realistisk” stil med nedtonade färger. Den mörkare och råare stilen känns mer i linje med de första två spelen i serien, inte fullt lika heroiskt som äventyret i Diablo III. En av kollegorna på redaktionen frågade varför Diablo IV var något att se fram emot, det ser ju ut som det gjorde för 20 år sedan. Det är just därför jag ser fram emot Diablo IV.
Irra dig vilse i snön
Spelvärlden i Diablo IV känns verkligen massiv. Helgens betatest var begränsad till en region, men det räckte gott och väl så att det blev över. Vildmarken mellan städerna och byarna är fyllda med diverse monster, vilka är publika event som du kan ta dig an tillsammans med andra vandrade spelare, och grottor av varierande storlek att utforska ensam eller med vänner.
Även här blir det svårt att inte dra direkta kontraster till Diablo III. Spelvärlden känns mer öppen än i föregångaren. Det blir inte bara ett springande från punkt a till b för att få handlingen att gå framåt, jag blev verkligen lockad att irra runt i snön. När väskorna väl var fyllda med grejer jag plockat på mig kunde jag enkelt ta en portal tillbaka till någon av byarna och sälja av bytet. Med pengar och väskan tömd kunde jag sedan ta portalen tillbaka till där jag avbröt vandrandet. Jag måste dock erkänna att jag insåg den senare biten av portalerna en bra bit in i testandet.
Vem vill du vara?
Tre av spelets fem karaktärsklasser fanns tillgängliga under helgens beta, och jag tog mig ett litet smakprov av samtliga. Karaktärsskapandet är detaljerat, det finns en hel del du kan justera för att göra din karaktär just som du vill.
Först ut, och den enda jag hann ta till testets nivåtak, var den Arnie-inspirerade barbarklassen. Utrustad med en hel arsenal av yxor, svärd och klubbor svingade jag mig fram igenom horder av demoner, och kände mig riktigt duktig. Det höll tills jag såg en trollkarl spränga bort fiender utan minsta ansträngning vid ett av det öppna eventen. Jag blev ju självklart sugen att prova på själv, och märkte snabbt att det verkligen finns en klassklyfta i Diablo IV.
En strid som tog ordentligt fokus och taktiskt användande av förmågor med barbaren var över på ett ögonblick efter några få knapptryckningar och lite blixtar och eld från trollkarlen. Barbaren må tåla mest stryk, men det spelar ingen roll när fienderna inte ens når fram till en innan det bara är små rykande högar kvar av dem. Den tredje klassen, tjuven, hamnade i samma sits som barbaren, möjligen mer så.
Inom varje klass kan du specialisera din karaktär relativt fritt. Du har plats för sex färdigheter på ditt aktivitetsfält, och det finns bra många fler att välja från. Under de första nivåerna får du fritta flytta runt poängen, men når du tillräckligt hög nivå börjar det kosta guld. Det finns sällsynta rustningar och vapen att hitta som kan förbättra alla dessa färdigheter. Det blev något av ett dubbeleggat svärd för mig. Hittade jag ett nytt och bättre vapen som förbättrade en förmåga jag inte hade, behövde jag betala för att flytta runt poäng för att kunna utnyttja den fullt ut. Problemet är bara att guldet även behövs för att förbättra din utrustning, från att laga den om du råkar dö, till att köpa och förbättra trolldrycker, ja, till det mesta i spelet.
Bra kontroller och nätstrul
Jag provade helgens betatest på en Xbox Series X, och efter att ha spelat Diablo IV med handkontroll en hel helg är jag nu osäker på om jag någonsin skulle vilja återvända till mus och tangentbord. Kontrollschemat känns perfekt utformat för just handkontroll, det bara funkar i allt utom ett fall. Meyerna. Att navigera runt i dessa är smått frustrerande, och att styra en ”muspekare” med en tumspak har aldrig fungerat bra.
Att spelet kräver konstant uppkoppling får nog en del att vända direkt i dörren, men jag märkte inte av allt för mycket problem på den fronten, utom vid just ett tillfälle på fredagen. Någon timme in i spelandet försvann kopplingen till spelet och jag skickades ut till menyn. För att komma in igen blev det till att stå i kö. I 87 minuter. Jag hann fixa både middag och annat innan jag kunde spela igen. Resten av helgen höll sig dock serverkön under en minut.
Kommande helg, 24-26 mars, har du möjligheten att prova på Diablo IV när den öppna betan drar igång.
