Testat spel: Phantasy Star Online 2
Pris: Gratis (Free to play) 
Format: Xbox One, PC

Nej, jag talar inte om Ultima Online eller Everquest. Och galaxen långt härifrån har inget med George Lucas att göra. Om någon i min närhet nämner onlinerollspel tänker jag snarare på en mindre känd titel, Phantasy Star Online. Spelet, ett sidospår av de turbaserade Phantasy Star-titlarna, var ett av de allra första onlinespelen till Segas missaktade konsol Dreamcast.

PSO2 boss
Foto: Sega

Där och då, år 2001, var det en smula overkligt att dela en spelupplevelse med andra som inte befann sig i samma rum. Givetvis var datorspelandet över nätet redan etablerat vid den tiden. Men som konsolspelare behövde vi inte längre vara avundsjuka. I lag om fyra utforskade vi den färgglada, men monsterinfesterade, planeten Ragol. Och trots att det bara fanns fyra olika typer av miljöer var variationen på fiender och loot så pass tillfredsställande att spelet tog över all min fritid.

Vad gjorde det att stridssystemet var lite väl simpelt? Vi spelade ju online! På en spelkonsol! Att det skedde via Dreamcasts 56k-modem lade jag ingen större vikt på. Tills en milslång faktura hamnade i min brevlåda. Resten är historia.

PSO2 character in snow

När Phantasy Star Online 2 nu äntligen finns på Xbox One känns det lite som att komma hem igen. Efter ett halvt liv i exil förvisso. Och det är nästan exakt som när jag lämnade det sist. Menyerna, karaktärsdesignen, de inledande filmsekvenserna – allt andas tidigt 2000-tal. Till och med skapandet av egna karaktärer känns som hämtat direkt från föregångaren.

Lyckligtvis har Sega lackerat över vissa detaljer för att få till en mer tidsenlig upplevelse. Miljöerna är exempelvis fyrdubblade och grafiskt mer övertygande. Jag traskar genom fuktiga regnskogar, ödsliga industriområden och snötäckta berg. Slår ned allt från muterade jätteapor till defekta robotar. Och om det är något som sticker ut extra mycket är det just att monstren verkligen känns helt rätt för sina respektive områden.

När den första förälskelsen gått över märker jag att något inte stämmer. Visserligen var spelets första lansering, i Asien, så långt tillbaka i tiden som 2012. Men vid det laget hade det ändå gått 10 år sedan Dreamcast-spelet. Nog borde vi ha större förväntningar på en uppföljare än bara lätt uppdaterade inslag?

PSO2 skog

Ja, allt “är bättre” här. Men hoppet är ändå inte så stort som jag önskat, och ibland tror jag mig spela en tidig Xbox 360-titel. Men likt förbannat har jag svårt att lägga undan spelet till förmån för “bättre” onlinerollspel. Senast jag blev indragen i ett riktigt djupt sådant var med Final Fantasy XIV Online. Där kan vi prata om immersiva världar och riktigt djupa system. Istället hänger jag på en liten rymdstation, accepterar uppdrag, teleporterar mig ned mot planeten á la Star Trek och börjar slaktandet. Rinse and repeat.

Varför har jag då svårt att tycka illa om Phantasy Star Online 2? Det är ju gammalmodigt och väldigt repetitivt, men samtidigt vill jag helst inte spela något annat just nu.

Kanske har det att göra med “oldies”-vågen som går genom nätet just nu, på grund av coronakrisen. Människor delar med sig om att de tar fram gamla skivor, eller vinyler för all del. Sätter på favoritfilmerna eller letar upp dessa på strömningstjänster. Vi känner oss helt enkelt trygga med det gamla, det som är bekant och inristat i våra sinnen.

PSO2 Lobby
Foto: Sega

I mitt fall handlar det om ett väldigt kärt återseende. Just nu vet jag inte om jag kommer att lägga ned lika många timmar här som med Dreamcast-originalet. Men här och nu känner jag mig som hemma. Och den här gången slipper jag oroa mig för långa telefonräkningar till följd av allt mitt monsterslaktande.