Xenoblade Chronicles: Lika bra idag som för tio år sedan

Testat spel: Xenoblade Chronicles: Definitive Edition
Pris: Från 485 kr hos Prisjakt.

Det är lätt att bli synisk när vi pratar om alla Wii U-titlar Nintendo har portat till Switch utan större förbättringar. Inledningsvis känns också Xenoblades Chronicles som en minst sagt halvdan uppgradering, inte minst med tanke på att originalet är ett 10 år gammalt Wii-spel. Men det blir snart uppenbart att mycket har hänt under ytan.

Upplöst grönsakssoppa

När det pratas om nyversioner av gamla spel brukar ord som 4k-upplösning och 60 bilder per sekund kastas runt. Nintendo går, av förståeliga skäl, sin egen väg. Xenoblade Chronicles: Definitive Edition ger oss samma bilduppdatering som originalversionen och en upplösning som pendlar mellan 720p-504p i dockat läge, och 540p-378p handhållet. Originalspelet på Wii renderades i sin tur i 480p.

När vi spelar portabelt är alltså upplösningen i denna remake ofta lägre än originalversionen. Det leder till att allt ifrån miljöer till karaktärer blir jobbigt suddiga och så detaljfattiga att till och med ansikten kan vara svåra att urskilja.

På tv:n är upplösningen högre och effekterna fler, men samtidigt gör en större skärm att den otydliga grafiken sticker ut än mer negativt. Oavsett hur vi spelade kom vi ofta på oss själva med att gnugga ögonen i ett försöka att få bort den suddiga bilden.

Lyckligtvis är högupplöst grafik inte allt och flera förbättrade texturer och effekter ger miljöerna ett märkbart lyft. Vi hade visserligen hoppats på ett större grafiskt hopp, men att Switch-versionen är en tydlig uppgradering jämte originalet är uppenbart.

Förfinad baksida

Det är lite tråkigt att den svajiga grafiken är det som ger störst intryck i Xenoblade Chronicles: Definitive Edition. I alla fall inledningsvis. För bakom de lågupplösta polygonerna hittar vi delvis omdesignade karaktärsmodeller, nykomponerad musik, nytt innehåll, förbättrade menyer och smarta hjälpmedel för till exempel sidouppdrag.

Ingen av delarna sticker kanske ut på något omvälvande sätt, men tillsammans gör de att äventyret står emot tidens tand mycket bättre. Något som utmärker sig extra positivt är menyerna som gjorts om helt och numera är användarvänliga istället för motsatsen. En annan stor förbättring är att sidouppdragen nu är betydligt lättare att följa och slutföra tack vare markeringar på världskartan. Själva uppdragen är tyvärr fortfarande fantasilösa och repetitiva, men de går snabbare att bli av med i alla fall.

Mer än 15 timmars extramaterial

Välkomna förbättringar till trots är de ändå lite väl snåla för att göra äventyret värt sitt pris tio år senare. Då är det tur att ett över 15 timmar långt bonusäventyr väntar i huvudmenyn. Äventyret är helt nytt och utspelar sig ett år efter slutscenen av grundspelet, och ger oss en inblick i vad som hände vissa karaktärer när originalspelet nådde sin ände. Återigen är det inget omvälvande inslag, men för stora fans av serien kan avstickaren vara värd priset på egen hand.

Men spelet då?

Förbättringar och extragrejer spelar dock ingen större roll om spelet i grunden inte längre håller måttet. Lyckligtvis är det exakt vad Xenoblade Chronicles: Definitive Edition fortfarande gör. Precis som för 10 år sedan får vi ett klassiskt japanskt rollspel där ett sympatiskt gäng karaktärer ska rädda världen under ett pågående krig mellan människor och maskiner.

Efter en småseg start skickas vi ut i den stora, fria och makalöst vackra världen. Vart vi än vrider kameran möts vi av vackra vyer och dunkla grottor som ber om att bli utforskade. Det är dock berättelsen som sitter i första rummet och även om många karaktärer babblar på lite för länge vecklas den spännande historien ut med fingertoppskänsla.

Trots att äventyret kan ticka på i upp till 100 timmar blir det aldrig långtråkigt och vägen framåt är tydligt utstakad, även om det finns gott om möjligheter att utforska världen på egen hand i jakt på hemligheter och unika fiender.

Halvkomplicerat och oförlåtande

En annan anledning till att spelet inte tappar fart är de underhållande striderna. Striderna utspelas direkt i spelvärlden och trots att en meny används för attacker och buffar är tempot högt. Spelaren kan röra sig fritt för att till exempel ställa sig bakom fiender och använda attacker som gör mer skada ur den positionen.

Eftersom striderna inte utspelar sig en avgränsad arena är det viktigt att se upp för arga fiender och avsatser även i strid. Att springa på ett jättemonster eller ramla ner för ett stup i stridens hetta är en inte helt ovanlig fadäs för ouppmärksamma slagskämpar. Just risken att råka ut för ett lika plötsligt som snöplig dödsfall gör att även enkla strider får lite extra nerv.

Stridssystemet är emellertid inte perfekt. Framför allt är den artificiella intelligensen hos de två kamrater som är med på slagfältet inte den bästa. Även om vi kan ge dem enkla kommandon under stridens gång är det ibland ytterst oklart vad de egentligen sysslar med. Problem nummer två härstammar egentligen också från de virriga kompisarna, då de fria striderna kan bli väldigt röriga när både vänner och fiender härjar runt utan någon uppenbar plan.

De stora frågorna

I slutändan kvarstår egentligen två frågor om Xenoblades Chronicles: Definitive Edition: är det värt att ta sig an för de som spelade originalet när det begav sig, och håller äventyret för de som aldrig spelade det för tio år sedan? Trots en del grafiska skavanker och föråldrade moment är vårt svar ja. Kanske inget rungande ja, men för alla som kan förlåta problemen väntar ett alldeles utomordentligt rollspel som är minst lika bra idag som för tio år sedan.

Xenoblade Chronicles: Definitive Edition

Testat: Juni 2020
Utvecklare: Monolith Soft
Utgivare: Nintendo
Plattform: Nintendo Switch
Testad plattform: Nintendo Switch (original)
Pris: Från 485 kr hos Prisjakt.