Testat spel: Biomutant
Pris: Från 468 kronor på Prisjakt (PS4)

Det har gått nästan fyra år sedan världen fick reda på att den lilla svenska spelstudion Experiment 101 arbetade på Biomutant, ett färgglatt postapokalyptiskt spel med pälsklädda varelser i huvudrollen. Sedan förflöt långa perioder där knappt några livstecken kunde skönjas, innan gänget i början av året gick ut med beskedet många väntat på: Vi har ett releasedatum. Det alla undrar vid det här laget är om Biomutant varit värt all väntan. 

Betyg 3 av 5

Omdöme

Det här är en svag trea. Biomutant är ett udda och modigt tillskott bland actionrollspelen, men plågas av undermåligt berättande och repetetiva inslag. Det smarta systemet för vapen- och utrustningsbyggande agerar räddningsplanka. Som helhet lever spelet inte upp till hajpen.

Positivt

  • Vacker och färgglad spelvärld
  • Utsökt crafting-system
  • Bra kontroller

Negativt

  • Alldeles för mycket upprepning
  • Svag berättelse utan riktig krok
  • Hinkvis med missad potential

Första intrycket: Här finns potential!

På ytan kan Biomutant framstå som det perfekta öppen värld-spelet. Välj en av ett drygt halvdussin arketyper för din karaktär, kasta ut denna i en bedårande vacker sandlåda för att ge världsalltet sitt öde och använd både psykiska och fysiska mutationer för att få överhanden i Devil May Cry-osande strider. Bestäm själv om du vill vara ond eller god och sedan få smaka på olika delar av story-kakan som följd. Hur spelet slutar är upp till dig.

Biomutant

Spelvärlden känns massiv. Naturen har tagit tillbaka herraväldet efter att ondskefulla megaföretag förstört den fullständigt med olika miljövådliga projekt. Kvar finns simulanterna, ett slags humanoidbaserat folk i många olika storlekar och skepnader. De har organiserat sig i stammar som ligger i konflikt med varandra. Till grund för konflikten ligger deras världsåskådning, som antingen är destruktiv eller beskyddande och inställd på samarbete för att bevara världen ljus och härlig.

Kvar finns också knasiga rester från mänsklighetens epok. Tv-apparater, övervuxna telefonkiosker och märkliga bakelitmaskiner som säger ring-ring ligger strösslat överallt. Bortglömda industribyggnaders tegelarmar sträcks mot molnen och under marken finns övergivna bunkrar, garage och kloaktunnlar som bjuder in till upptäcktsfärder.

Vi väljer en snabbfotad liten pälskrabat med starka psi-mutationer som första karaktär och bestämmer oss snabbt för att följa den goda vägen. De olika klasserna är naturligtvis bra på olika saker; här finns både stora, starka närstridskämpar och smidiga pistoltricksare att tillgå. Den största skillnaden, förutom själva attributen, är olika slags fördelar som kan låsas upp för erfarenhetspoäng. Variationen på karaktärsklasserna är hyfsad, men inte så stor som vi hade önskat. Troligtvis kommer du att använda de vapen och tekniker som känns roligast, utan att bry dig så mycket om vilken klass du valt.

Biomutant
Karaktärsutvecklingen är rättfram och effektiv.

En kvart in i spelet får vi av en gammal bekant reda på att den redan undergångna existensen är hotad på nytt av en sorts monster kallade World Eaters. Dessa pälsklädda världsätare hotar att, ja, käka upp allting och kasta oss tillbaka till stenåldern ännu en gång. Naturligtvis är det bara spelarkaraktären och ett knippe vänner som kan stoppa dem. I alltings centrum finns Livets Träd som måste skonas (eller?) och det är vid trädets rötter som världsätarna skapar oreda.

Får det vara en äldre brittisk gentleman?

Valhänta flashbacks till huvudkaraktärens barndom följer. Som liten mutantunge får vi genomföra ett par banala sysslor och hälsa på karaktärer som många år senare visar sig centrala för storyn. Dessa är förvisso ganska charmiga och pratar allihop olika sorters nonsens-språk. I Biomutant drivs narrativet av en berättarröst i facket "äldre brittisk gentleman" som översätter allt som sägs i dialogerna.

Gentlemannaberättaren är sedan med oss genom hela spelet. Frekvensen med vilken han tillåts komma med powercitat om livskraft, självförverkligande och påminnelse om vad som står på spel kan regleras ned till noll om du så vill, men avseende huvudstoryn är du fast med honom. Vi tycker att den David Attenborough-liknande stämman bidrar till Biomutants udda atmosfär på ett  uppfriskande sätt.

Biomutant

De första timmarna av Biomutant är väldigt mysiga. Upptäckandet präglas av ett slags miljöbaserat historieberättande, som här och där ger små munsbitar med bakgrundshistoria. Många referenser till den verkliga världens knasiga påhitt, maskiner och ansvarslösa resursslöseri levereras och på det hela känner vi oss tillfreds bland bilvraken och de gamla nedlagda affärslokalerna.

Grafiken är inte tokbra, men färgpaletten är föredömligt hanterad och på det stora hela är Biomutant väldigt trevligt att titta på. Musiken är stämningsbyggande och ofta vacker - stor tumme upp till den.

Striderna blandar och ger

Striderna i Biomutant sker i högt tempo och är en mix mellan kung fu-närstridstekniker, användande av olika avståndsvapen och en helt okej mängd superkrafter. Dessa kan både orsaka olika typer av skada, men också ge andra fördelar som teleportering och halt underlag. Vår favorit är svampkraften som trollar fram en flugsvamp, som slungar upp den som trampar på den i luften.

Striderna flyter på och kontrollen känns rapp och precis. Snygga serietidningseffekter landar på skärmen när vi utför vissa specialrörelser. Pang, Tjoff, Kapow! Rent tekniskt finns det inte mycket att klaga på, och det är roligt att låsa upp nya mutationer och prova dem på fienderna för att anpassa  stridsstilen.

Biomutant
Striderna är hektiska - och ofta roliga. Iskraften får fienderna att halka runt.

Men efter halvdussinet timmar börjar besvikelserna solka ned helhetsintrycket. Och vi kan lika gärna ta avstamp i striderna eftersom det är dessa vi avhandlar för tillfället.

Bossfajterna är smärre haverier, både i upplägg och sett till hur skrattretande lätta de är. Hajpade fans har på förhand dragit paralleller med de halsbrytande striderna på liv och död från Monster Hunter-serien, men sanningen är att Biomutant aldrig ens kommer i närheten. Drabbningarna målas upp som episka på förhand, men är så repetetiva och fantasilöst gjorda att de känns helt meningslösa.

Ett annat problem rör invasionerna av de konkurrerande fort och territorier vi väntas ta över efter att ha allierat oss med någon av biomutant-stammarna. De är så häpnadsväckande enformiga att en uppgiven pliktkänsla infinner sig – som växer sig allt starkare när vi vid en titt på kartan inser att vi behöver gå igenom en stor mängd strider med återanvända koncept för att ta storyn vidare.

För att dra en annan spel-parallell har Biomutants koncept med allianser och konkurrerande faktioner jämförts med det välgjorda upplägget i Fallout: New Vegas. Men inte heller här lyckas Experiment 101 göra sig förtjänta av en sådan jämförelse. Stamkriget är en pina att genomlida, och vi spricker upp i ett glatt leende när en oförklarlig genväg i storyn öppnar upp för ett tidigt slut på käbblet.

Räddas av skrotsamlandet

Ju mer av Biomutant vi upptäcker, desto mer uppenbara blir de begränsningar och kompromisser som genomsyrar produktionen. Rädda eller förstör världen-berättelsen, som sålts in som något i hästväg, är i själva verket en halvfärdig axelryckning. God/ond-dualismen är inte tillräckligt intressant och genomarbetad. Stolparna i manuset är de redan nämnda bosstriderna. De binds ihop av fantasilösa uppdragskedjor som går ut på att införskaffa och bygga ihop olika åkdon som ska hjälpa oss mot pälsmonstren. Gå till plats A, plocka upp föremål B och återvänd till karaktär C.

Biomutant
Ute i den stora spelvärlden kryllar det av märklig utrustning att meka med.

Video- och ljudresurser samt narrativa inslag återanvänds till förbannelse, vi löser samma gåtor och pussel om och om igen. Byarna med nonsens-namn som ligger utplacerade i världen ser identiska ut och vi springer igenom dem utan att blinka. När ovädret är över oss regnar det även inomhus. De majestätiska forten gapar tomma, så när som på ett par byteshandlare. Det finns väldigt många sidouppdrag – flera av dem roliga – men ett allt för välutbyggt nät av snabbrese-punkter tar udden av själva upptäckandet, som borde vara en del av uppdragen.

Många delar av Biomutant hade helt enkelt kunnat vara mer genomarbetade. Det lysande undantaget är crafting-systemet, som låter oss skräddarsy precis all utrustning vår lilla krabat kånkar runt på. Du bygger ihop vapen och rustning av skrot som samlas in under upptäcktsfärderna. Resultatet blir att ingen kreation är den andra lik. Labba runt med olika elementskador, fattningar, magasin, sikten, gevärspipor, klubbor, knivar – ja du fattar. Möjligheterna är oändliga! Faktum är att denna aspekt av Biomutant bär upp en stor del av spelet på sina axlar.

Biomutant
Att bygga sina egna vapen i Biomutant är väldigt roligt. Vad sägs om ett gevär som spottar sågklingor?

Just prylsamlandet och mekandet är nämligen oerhört vanebildande. Det och jakten på de allra bästa och starkaste mutationerna vi inte hunnit låsa upp utgör huvudargumenten för att vi ska dra igång ett New Game+ efter att ha klarat själva storyn.

Det vi osökt suktar efter då blir ju något slags flerspelarläge, där det går att visa upp alla knasiga kreationer och byteshandla med verkliga spelare. Men icke. Faktum är att Biomutant kanske gjort sig bäst som ett onlinespel. I sådana lägen går det att bortse från kass story och repetetiva uppdrag. Då finns andra spelare där som berikar världen.

Kunde ha varit så mycket mer

Biomutant är inte ett dåligt spel. Det är ett okej spel vars atmosfär, gulliga karaktärer och skrotsamlande utan tvekan kommer skapa en trogen grupp med fans. Som objektiv recensent är det dock lätt att skrapa lite på den charmiga ytan och hitta så mycket outnyttjad potential att det är frustrerande.

Vi hade hoppats på mer än så här efter de långa åren av väntan. Det är glasklart att ambitionsnivån varit skyhög, men vi får intrycket av att viktiga resurser i form av tid och pengar inte funnits för att förverkliga drömmar och idéer.

Det går dock inte att backa för att Biomutant avger sympatiska vibbar. Det är absolut inte ett spel i mängden och 2021 är en sådan sak värd att hyllas. Spelet går sin egen väg och stundtals kan vi onekligen utvinna en hel del spelglädje där bland de övervuxna telefonkioskerna. Alla repetitiva spelmoment och brister i narrativet hänger dock som ett sänke i det här annars så originella spelet.

Biomutant

Testat: Maj 2021
Genre: Actionrollspel
Utvecklare: Experiment 101
Utgivare: THQ Nordic
Plattform: Playstation 4, Xbox One, pc.
Testad plattform: Pc
Pris: Från 468 kronor på Prisjakt

Betyg: 3 av 5