Elden Ring sätter en ny standard för open world-spel

Testat spel: Elden Ring
Pris: 543 kronor hos Amazon Sverige (PS5)

Ända sedan det blev känt att japanska From Software, succéstudion bakom de ultrasvåra Souls-spelen, Bloodborne och nu senast Sekiro, skulle ge sig på ett öppen värld-spel har hajpen varit enorm. Elden Ring har lyckats med konststycket att utses till det mest efterlängtade spelet två år i rad på the Game Awards – och nu äntligen är det dags att ta reda på om det varit värt all väntan. Har “Fromsoft” kunnat hantera den galna pressen?

Det korta svaret är ett öronbedövande “JA!”-vrål, som ekar över varenda centimeter av spelvärlden the Lands Between. Det långa svaret – som du läser nedan – blir ett tröstlöst famlande efter ord, beskrivningar och superlativ i ett seriöst försök att hylla spelet på det sätt det förtjänar. Elden Ring är fantastiskt. Elden Ring är monumentalt. Elden Ring plockar upp den övermätta open world-genren som ett otvättat gammalt lakan och levererar en mangling som spelvärlden sent ska glömma.

Iväg med dig, lille vän

Där andra genrekonkurrenter satsar på hjälpsamma markörer, snabbsparande och tusen och åter tusen rader av dialog som berättar exakt vad som behöver göras väljer Elden Ring att bryskt släppa ned dig utan karta och kompass i ett vindpinat och ogästvänligt landskap. Så, varsågod, forma ditt eget öde bäst du vill. På ett härligt sadistiskt Souls-manér visar sig den första fienden som tittar åt mitt håll vara sisådär 20 nivåer för svår och serverar mig mitt arsle tillbaka på silverfat med en mäktig lansstöt.

En naturlig följd av att Elden Ring vägrar hålla mig i handen blir att jag lägger en fem-sex timmar på att irra runt i det sorgesamt vackra startområdet Limgrave. Här finns grottor, katakomber och ruiner så att det räcker och blir över. En mycket mer generös hopp-funktion (funkar också i strid) gör äventyret till det mest vertikala i "Soulsborne"-serien hittills.

De flesta fiender jag stöter på är ännu alldeles för starka. Jag tvingas välja drabbningarna med omsorg och sedan nyttja det oförlåtande stridssystemet för att med vältajmade rörelser, sköldblockeringar och framstötar gå segrande ur dem. En sekunds tvekan eller febrilt fipplande i den medvetet tungrodda “snabbmenyn” kan betyda ond bråd död. Närkamperna känns som spelutvecklaren lärt oss att de ska kännas, alltså.

Jag har valt den klassiska riddarklassen, Vagabond, men den som känner för det kan i stället gå mer mot magihållet och slunga trollformler. Eller varför inte pilbåge eller snärtiga dolkar som lämpar sig för lömska bakhåll och snabba kombinationer? Det finns tio klasser att spela som, men dessa kan sedan modifieras helt efter tycke och smak. Bland annat med hjälp av det nytänkande tillskottet Ashes of War, som så fort de införskaffats kan användas för att ge vapen och sköldar nya attribut och vår hjälte helt nya färdigheter. Det är genialt i all sin enkelhet och låter spelaren prova extremt många olika taktiker och "builds".

Elden Ring smeker och pryglar om vartannat

Högt uppe på ett fjärran berg tornar kråkslottet Stormveil upp sig. Där ska vår gode riddare någon gång, på något sätt kämpa sig fram till spelets första huvudboss och betvinga honom för att lägga vantarna på en av beståndsdelarna till spelets titelföremål Elden Ring. Genom att återta de förlorade delarna och fullborda ringen kan jag som fallen hjälte sedan göra anspråk på hela det gudsförgätna kungariket och ställa allt till rätta.

Stormveil och de andra tillhållen för spelets huvudantagonister kallas Legacy Dungeons. Som en motsvarighet till templen i de olika Zelda-spelen eller mer som klassiska Souls-nivårer om du så vill. Här finns många skrymslen och vrår att utforska, och både gen- och senvägar som ofta leder till spännande upptäckter eller ett värdefullt föremål.

Verkligt coolt är det faktum att dessa utmanande labyrinter är sömlöst integrerade i spelvärlden och kan nås helt utan laddningstider. Du behöver inte ta dig an dem innan du anser dig vara förberedd nog, och skulle du fastna på en boss är det bara att teleportera iväg för ännu en upptäcktsresa där du kan avreagera dig på mindre kraftfulla fiender ett tag.

Världsbyggandet är superbt. Elden Ring lyckas, trots sin massiva skala, överraska i stort sett hela tiden. Det finns en otrolig variation på platser, fiender och mästerligt paketerade upplevelser som belönar den drivna komplettionisten med fantastiska, nackhårsresande fan vad bra det här är-ögonblick. Glöm allt vad “gå från punkt A till B och hämta föremål C” heter. Låt i stället nyfikenheten ta kommandot och bara njut av allt som presenteras för dig.

 Det är ett spel som smeker med ena handen och pryglar med den andra. I the Lands Between verkar allt och alla leva enkom för att göra livet surt för mig. Omgivningarna bjuder in till strapatser där budskapet "du ska inte vara här" ilar som en viskning i bakhuvudet. Ända tills jag stöter på nästa överlevlade monstrositet, vill säga, som stjäl alla mina hårt förvärvade runor och kastar mig tillbaka till senaste spar-punkten i ett nafs.

För att anamma sin nya öppen värld-kostym fullt ut introducerar Elden Ring bland annat ett crafting-system som går ut på att samla föremål i världen och sedan kombinera ihop dem till kraftfulla hjälpmedel av olika slag. Det är en viktig komponent som avsevärd kan förenkla en del av striderna eftersom bossarna ofta är olika känsliga mot olika saker. Prova dig fram! Här känner jag att spelet hade kunnat vara lite snällare och förklarat vad alla olika hopkok och föremål jag hittar ute i det vilda faktiskt gör. 

Frustration på hästryggen

För den som vill minimera snabbresandet står den trogne spökhästen Torrent till förfogande. Beriden strid är en central - men sällan absolut nödvändig - del av fighterna i Elden Ring. Den trogne kusen rör sig fint över fälten, men det finns tyvärr också en klassisk Souls-klumpighet som inte översätts friktionsfritt till denna typ av närkamper.

Jag spelar på pc med Playstation 4-kontroll och råkar ofta trycka lite för hårt på vänsterspaken, vilket kastar mig av hästen utan pardon. Asjobbigt med tanke på att jag sedan måste ödsla värdefull tid på att få fram hästen igen. Tid som borde ha lagts på svärdssvingar. Riddjuret har en egen hälsomätare och egna hälsoföremål, varför det blir ännu mer klumpigt föremålsbläddrande mitt under strid. Det blir för mycket och en teknisk lösning som jag står frågande till varför den implementerades.

Skulle Torrent ta för mycket stryk måste jag gå sedan trycka "ja" i en ruta (där "nej" är förvalt) för att få tillbaka mitt riddjur, vilket är så klumpigt att jag smäller av. Det går inte att bräka ur sig "men det ska ju vara svårt" för att legitimera sådant här. Lägg där till att de arenor där Torrent är tänkt att användas ofta är små, trånga och ger knapert med svängrum. Bered dig på att fastna i terrängen igen, igen och igen.

Elden Ring är överväldigande – på ett bra sätt

Okej, nog ventilerat om häst-uslingen. Faktum är att det är svårt att komma på andra saker att kritisera Elden Ring för. Det blir nästan som när man i en arbetsintervju sitter och får den obligatoriska “vilken är din största svaghet?”-frågan, varpå svaret ofta blir “jag blir lite för ambitiös ibland”. Samma tendenser kan skönjas hos Elden Ring, och som spelare blir jag ibland överväldigad av skalan på allting. Det finns så otroligt många bollar att springa på!

Det enda regelrätta krav som ställs på dig som spelare är att du ska ha tålamod. Du kommer nästan garanterat att dö hundratals gånger, och det är bara övning som kan ge dig färdigheten att rå på de verkligt svåra bossarna. Fighterna som sådana består ofta av flera faser, och trots den ansenliga mängden av dem så känns alla originella och utmanande. Till skillnad från Souls-spelen blir du däremot aldrig “trattad” in i dem på det där obligatoriska sättet.

Och det är just detta faktum som till slut kommer att göra From Software folkligt. Elden Ring är inte ett lättare spel än sina föregångare, men den öppna strukturen välkomnar till sist de blyga spelare som tidigare inte vågat ta i det hardcore-stämplade upplägget med tång. Ja, du kan fortfarande dö på en sekund och även den mest anspråkslösa, rangliga zombie kan "oneshotta" dig om du har tankarna på annat håll. Som det ska vara! Men premissen är som sagt helt annorlunda den här gången, och bara på ett bra sätt.

På fem dagar lägger jag fler timmar än vad som motsvarar en arbetsvecka på den här mastodonten till spel. Gnisslar tänder av frustration, vrider mina värkande händer och tänker initialt att vissa bossmöten är “oklarbara”. Det går att frammana både mänskliga och datorstyrda medspelare vid flera av de största utmaningarna, och dessutom går det att kalla på en mängd olika andevarelser att slåss sida vid sida med oss för en stund.

Frustration uppstår när jag långt in i spelet ställs öga mot öga med en boss modell större, men som har låg tyngdpunkt. Det finns klara brister i hur denna strid är upplagd; som närstridskämpe tvingas jag mer eller mindre stå "inuti" den och svinga vilt med långsvärdet utan att se just någonting. Targeting-mekanismen och kameravinkeln går totalt bananas på grund av detta och gör fighten mycket svårare än vad den hade behövt vara. Men fadäser av det här slaget hör verkligen till ovanligheterna i Elden Ring.

Till sist går även de vidrigaste styggelserna ned på knä och tar mig vidare i storyn. Vid ett par tillfällen blir jag osäker på vad jag ska göra härnäst, trevar runt på svindlande klippavsatser och i djupa fängelsehålor i jakten på svar. Den härligt old school-osande guide som spelets publisher gett mig för att jag ska klara det första tjoget timmar når sin ände. Den avslutas med förslag på fler platser jag kan besöka, men hur jag kommer dit är höljt i dunkel.

Souls deluxe – men hur flyter det?

Skriftsystemet är alltid närvarande. Du och andra som spelar kan varna, hjälpa och uppmuntra varandra genom att klottra på marken i spelvärlden. Precis som i Souls ser du också snabba konturer av andra spelare och kan vidröra blodstänk på marken för att se hur någon annan spelare dött precis innan du kommit till platsen. Det går också att på sedvanligt manér invadera andras spelsessioner för att ta kål på dem, något jag av förklarliga skäl inte provat ännu.

Elden Ring känns verkligen som ett Souls-spel, bara i mycket större skala. Det plockar väldigt mycket från ett högt älskat koncept och vrider sedan upp alltihop till max, typ. Man blir nästan paff att detta inte gjorts tidigare. Game of Thrones-författaren George R.R Martin har tydligen funnits med i spelets mer abstrakta faser, men exakt vad han bidragit med har jag ingen aning om. Jag nöjer mig med att säga att du som spelat ett From Software-spel tidigare kommer att känna igen det mesta i hur spelet fungerar.

När jag ändå är inne och pliktskyldigt avhandlar teknikaliteter kan jag meddela att Elden Ring både ser bra ut och låter bra. Det är verkligen inte snyggast i klassen – särskilt inte mänskliga karaktärer och detaljer på nära håll som visar sig vara onödigt grovhuggna – men vyerna är makalösa. Soundtracket präglas av en olycksbådande och finstämd lunk med cello och andra orkesterinstrument som främsta ingrediens. Färgpaletten känns ganska urtvättad, i brist på bättre ord, och även miljöer som borde te sig färggranna har ett dystert skimmer över sig.

Inför lanseringen har vissa oroliga ögonbryn höjts inför optimeringsfrågan. Elden Ring är begränsat till 60 bilder per sekund – även på min pc-version – och där lyckas spelet för det mesta hålla sig. Men jo, det förekommer ett visst mått av hicka även på en speldator av 2021 års snitt med RTX 3070-kort. Hur svagare system hanterar bilduppdateringen vågar jag inte svara på. Jag hade gärna sett en något stabilare tillvaro, men problemen blir aldrig så stora att de förtar någonting av själva spelupplevelsen.

Kort inpå att den här recensionen publiceras fick jag reda på att en pc-patch - version 1.02 - ska åtgärda åtminstone en del av de prestandaproblem som spelaren kan tänkas råka ut för. Vi hoppas att så är fallet!

En milstolpe för hela genren

När jag inte spelar Elden Ring tänker jag på spelet. På hur jag ska göra för att klara av en extra svår fiende, på vilken vapentyp som egentligen känns mest "rätt" och på det faktum att jag 50 timmar in fortfarande blir konstant överraskad av allt som ryms i the Lands Between. Senast – och också enda gången det tidigare hänt – var när jag som häpen och lättimponerad tolvåring spelade Legend of Zelda: Ocarina of Time och skrev dagbok om allt jag upplevde i spelet. Åt mamma skrev jag en walkthrough.

Elden Ring har på ett nästintill perfekt sätt lyckats översätta From Softwares patenterade spelmekanik till att fungera i ett för utvecklaren helt nytt koncept, i en större skala än vad jag alls hade kunnat räkna med. Det är en milstolpe för open world-genren, ett otvivelaktigt, japanskt långfinger mot alla lättuggade, markörbaserade, förutsägbara och uppsvällda side quest-simulatorer där ute. Less is more, men more is också more, kan känslan sammanfattas som. 

Framför allt visar utvecklarna att det går att skrapa bort nästan all konventionell trygghet och vägledning från en spelgenre vi spelare låtit oss tro kräver dessa komponenter. Ibland blir det obekvämt och rentav frustrerande att helt sakna en ledstjärna, men jag växer in i känslan. Att Elden Ring släpps samma månad som det radikalt annorlunda Horizon: Forbidden West gör att open world som koncept känns bredare och mer välmående än på länge.

Svårighetsgraden, upptäckarglädjen och den sömlösa, förrädiskt undersköna spelvärld jag rantar runt i på vinst och förlust för att famla rätt på nästa röda tråd gör Elden Ring till en särskild koloss. Ett apart spel som garanterat kommer lämna intryck på alla som ger det en ärlig chans. Låt inte de första hundra "YOU DIED"-tillfällena avskräcka dig; se det istället som olycksfall i arbetet och gräv djupare. 

---

Disclaimer: Jag har inte klarat av hela storyn i Elden Ring; att skynda sig igenom spelet när det är byggt för att spelas precis tvärtom vore kontraproduktivt. Cirka 50 timmar har plöjts ned i Elden Ring hittills (sedan i torsdags) och jag är mer än säker på att betyget kommer att stå sig i slutändan. Skulle jag av någon anledning behöva se mig tvungen att sänka betyget kommer detta att meddelas klart och tydligt.

Elden Ring

Testat: Februari 2022
Genre: Actionrollspel
Utvecklare: From Software
Utgivare: Bandai Namco
Plattform: Pc, Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Xbox Series X/S
Testad plattform: Pc
Storlek: 48 GB (Pc, testversion)
Pris: 543 kronor hos Amazon Sverige (PS5)