Tales of Arise – en storslagen comeback för japanska rollspelsserien

Testat spel: Tales of Arise
Pris: 568 kronor hos Spelbutiken (Xbox, PS5)

Med 16 grundspel, och minst lika många remakes och omarbetningar, kan det kännas som att den japanska rollspelsserien ”Tales of” finns överallt och att nya delar släpps hela tiden. Med åtta tillskott i huvudserien mellan 2007 till 2016 är det inte heller långt från sanningen. Men sedan dess har det på Tales-fronten varit intet nytt – tills nu. Och den extra utvecklingstiden har sannerligen använts väl.

En klassisk resa med välbekant tema

Tales of Arise kretsar kring två närliggande planeter: den tekniskt framstående Rena och den mer medeltida Dahna. Tre hundra år innan äventyret i Tales of Arise sätter sin anfang invaderades Dahna av sina planetära grannar och Dahnerna fick snabbt vänja sig vid ett liv som slavar under tyranniska ledare. Slavarbete, fattigdom, död och misär var vardag, medan ockupanterna från Rena levde i lyx.

Så såg världen ut i de flesta av Dahnas regioner. Tills en mystisk slav med minnesförlust och en heltäckande järnmask, det vill säga spelets huvudperson, gör entré. Tack vare ödets trådar träffar han en tillfångatagen kvinna från Rena, och flera turer senare ger de sig ut på en resa för att frigöra Dahna.

Karaktärer med hjärta och mening

På sin resa får de, inte helt oväntat, sällskap av en handfull andra individer som vill och kan hjälpa till med att störta de styrande tyrannerna. Karaktärerna som går med i din grupp dyker emellertid inte upp från ingenstans; innan de blir kompanjoner får vi nämligen vara delaktiga i de händelser som gör att de bestämmer sig för att slå följe.

Under äventyrets gång får vi också, i tid och otid, chans att via valfria dialogsekvenser lära känna karaktärerna, deras drivkraft och bakgrund ännu bättre. På så sätt blir de ovanligt levande och mycket mer än ”helaren”, ”slagskämpen” och ”magikern”.

Det ska dock sägas att även om dialogerna mellan karaktärerna ofta är intressanta, är de väl många och långdragna. Vissa dialoger lockar också fram en och annan skämskudde. Då är det tur att de är valfria, även om det så klart förekommer spelmässiga fördelar för den som tar sig tid för samtalen.

Nå det stora från det lilla

Något som däremot håller intresset uppe hela vägen är huvudhandlingen, eller de kapitelliknande delar den är uppdelad i rättare sagt. Som nämnt består Dahna av ett antal regioner där inte bara klimat och miljö skiljer dem åt. Varje område har en egen historia, ofta kopplad till rasism, förtryck och hat. I en region verkar allt frid och fröjd mellan Dahner och Renans, medan det i en annan verkar vara Dahner som har övertaget. Eller?

Varje regions historia är spännande att nysta upp, och det hela blir ännu bättre av att alla digitala statister som fyller städer och landsbygd faktiskt reagerar på vad som händer. Även om de bara har en handfull förbestämda repliker förbättras inlevelsen en hel del av att invånarna inte står som nollställda får när världen runt dem förändras dramatiskt.

Men det som fångar oss allra mest är miljöerna. Det är karga öknar, lummiga skogar och snöiga berg. Oavsett om vi springer igenom ödsliga fält eller spirande städer känns världen trovärdig och levande. Särskilt städerna ger en illusion av en stor, inbjudande och levande plats, trots att de egentligen bara består av ett antal gator och kulisser. Men det räcker.

Följ kartan för vackra vyer

Illusionen rämnar dock en del ute i fälten. Även om vissa vidder ser storslagna ut är det sällan något mer än små fasta korridorer vi springer igenom. En karta visar exakt hur vi kan gå och var utgångarna finns, vilket förtar en hel del upptäckarglädje – men det gör också att vi slipper bli frustrerade över otydliga vägar.

Något annat som förtar upptäckarglädjen, men som samtidigt skalar ner eventuell frustration, är möjligheten att enkelt kunna snabbresa mellan tidigare besökta platser. På så sätt behöver vi sällan oroa oss över att välja fel väg vid ett vägskäl, eller slösa massor med tid för att krångla oss tillbaka till ett område där ett sidouppdrag ska slutföras eller en viss fiende ska besegras.

Blixtar och dunder, magiska under

Att slåss mot fiender är för övrigt något Tales of Arise gör med bravur. Det ska sägas att striderna kan bli överdrivet röriga när monster och hjältar ränner runt och dundrar iväg färgsprakande attacker på löpande band – men för det mesta är det en fröjd att mangla elaka bestar.

När det vankas slagsmål teleporteras gänget, likt de flesta andra japanska rollspel, till en liten arena. Väl där är det möjligt att springa runt fritt och använda en rad olika mer eller mindre effektsprakande attacker på valfritt mål. Ibland kan det se ut som ett rent actionspel, men för att besegra starkare fiender är det viktigt att hålla koll på både attacker och hälsomätaren.

Vanligtvis går det att när som helst i strid byta karaktär, samtliga har unika styrkor och svagheter, vilket ger en extra skopa variation. De karaktärer spelaren inte styr tar datorn hand om, och lyckligtvis gör den ett bra jobb med både skada och att hela de karaktärer som åkt på smällar. Det går också att skräddarsy datorns taktik mer ingående, men det var inget vi orkade bemöda oss med.

Ett steg tillbaka, tio steg framåt

Tales of Arise gör helt enkelt mycket rätt, men det är när vi drar igång seriens föregående kapitel, Tales of Berseria från 2016, som vi inser hur stora steg Tales of Arise har tagit. Grunderna känns igen, men i stort sett alla andra delar har fått stora förbättringar. Menyerna är mer lättnavigerade, kontrollen mycket smidigare och miljöerna mer levande.

Att spelet har tagit sådant jättekliv är överraskande, men samtidigt byggdes den föregående delen faktiskt till Playstation 3. Och även om Playstation 5 och Xbox Series X-versionerna knappast pressar de nya konsolerna, ger den höga upplösningen och mjuka bilduppdateringen både miljöerna och striderna ett klart lyft.

Det enda som känns som ett snedsteg är hur splittrat berättandet är. Det är förrenderade mellansekvenser, det är mellansekvenser i realtid, det är serierutor och det är påkostade animesekvenser. För det mesta pratas det i hela meningar, men ibland får vi nöja oss med enstaka ord eller märkliga grymtningar. Som grädde på rotmoset skiftar också kläder och vapen på huvudkaraktärerna beroende på vilken typ av mellansekvens som visas. Det är egentligen inget stort problem, men gör helheten märkligt schizofren.

Ett måste för fantasterna

Men trots en del skavanker och stundtals svajigt berättande är Tales of Arise en riktigt trevlig upplevelse som gör fansen nöjda. Vi får många timmars äventyrande i en vacker och spännande värld, där både huvud- och sidokaraktärer etsar sig fast i minnet. Lägg därtill pulshöjande strider och tekniska rötter som inte längre sitter fast i 2006, så är det bara att konstatera att Tales-serien har gjort en storstilad comeback.

Tales of Arise

Testat: September 2021
Genre: Rollspel
Utvecklare: Bandai Namco
Utgivare: Bandai Namco
Plattform: Playstation 5, Playstation 4, Xbox Series X, S, Xbox One, pc
Testat på: Xbox Series X
Release: 10 september
Pris: 568 kronor hos Spelbutiken (Xbox, PS5)