Metroid Dread: Ett hisnande rymdäventyr som inte släpper taget

Testat spel: Metroid Dread (Switch)
Pris: 469 kronor hos Amazon Sverige

Hollow Knight, Ori, Axiom Verge, Cave Story och många fler. Gillar du upplägget hos dessa klassiska sidoskrollande äventyr är du nog också bekant med begreppet “Metroidvania”. Rent historiskt borde dock benämningen vara “Metroid-lika spel”, då Konami anammade Nintendos koncept långt efter att de själva släppt ett antal actionspel på temat Castlevania.

En räddare i nöden

Det är här den spanska spelstudion Mercury Steam kommer in i bilden. Bland deras mest kända verk återfinns just ett par Castlevania-spel som utvecklades åt Konami, varav ett av dem är just ett så kallat “Metroidvania”. De ligger även bakom Metroid: Samus Returns, en omarbetat version av den gamla Game Boy-klassikern. Nintendos urgamla spelserie är med andra ord i goda händer.

Nya Metroid Dread är rent storymässigt den femte delen i serien, en direkt fortsättning på händelserna från Metroid Fusion. Om du däremot inte spelat det tidigare, görs det ett par återblickar för att klargöra läget. Det vi får reda är att Samus befinner sig på en ödslig planet. Uppdraget? Att lokalisera en sista överlevande X-parasit, en art som Samus tror sig ha utrotat helt.

Mystiken tätnar

Metroid är dock en spelserie som berättas subtilt genom miljöerna, och mindre genom milslånga dialoger. Och så även i Metroid Dread. Därmed bibehålls samma mystik vi återfinner i de äldre titlarna. Vi vandrar inledningsvis längs ett gigantiskt, övergivet laboratorium. Vi har sett detta förr – krossade glasbehållare, översvämmade hallar och mörka grottsystem där ett fåtal ljusstrålar tränger igenom.

Något står alltså inte rätt till, och det blir vår uppgift att klura ut vad som försiggår på den kusliga planeten ZDR. Så småningom når vi en mystisk port som leder oss in i ett sterilt, sjukhusvitt område. Den annars så stämningsfulla musiken försvinner helt. Tystnaden är riktigt suspekt. Och mycket riktigt så stämmer våra farhågor. Vi ställs nämligen öga mot öga med en ny sorts antagonist: mördarroboten E.M.M.I.

För tillfället blir flykt det bästa försvaret när roboten jagar dig längs korridorerna. Förbi avsatser. Till och med in i intilliggande rum. En vidareutveckling av konceptet Nintendo introducerade i Metroid Fusion, fast hundra gånger mer interaktivt. Givetvis får vi chansen att ge tillbaka, men inte förrän långt senare. En del av charmen med serien är ju att få återvända till platser vi tidigare kört fast i, fast med helt nya förmågor som fixar biffen.

Färgsprakande och vackra miljöer

Hela “backtrack”-upplägget kräver dock variation för att inte kännas gammalt, och här gör de vackra miljöerna sitt för att färden inte ska kännas alltför upprepande. Lavafyllda passager, exotiska vattentankar, iskalla frysrum ackompanjeras alla av särskilda effekter som höjer stämningen. Vi kan nästan känna av hettan i det förstnämnda, och glömmer nästan för en stund att Switch-hårdvaran börjar komma till åren.

Det finurliga här är att vissa områden är transformativa. De förändras beroende på vissa handlingar, och känns nästan som helt nya platser vid återbesöket. Exakt vilka platser som påverkas och hur håller vi för oss själva, men räkna med åtminstone ett riktigt aha-moment. Och då har vi inte ens nämnt att Metroid Dread även bjuder på några av seriens allra bästa, svåraste och mest spektakulära boss-strider.

Ingen lätt match

En del puritaner fnyste åt utvecklaren Mercury Steams nya kontrollschema när det vankades Metroid: Samus Returns. Turligt nog har de inte lyssnat på nej-sägarna, utan passat på att vidareutveckla spelkontrollen. Kort förklarat är både styrning och sikte förlagda till den vänstra spaken, vilket i sin tur ger bättre precision.

Rätt vad det är behöver vi kanske sikta in oss på flera mål samtidigt, till exempel. Den gamla, helt digitala kontrollen hade helt enkelt inte fungerat särskilt optimalt då. Motattacken är också tillbaka, tillsammans med en rad nya “krafter” som ger oss helt nya sätt att utforska på. Men även helt nya sätt att ta oss an de kraftfullare antagonisterna.

Här känns varje strid unik och kräver mycket list från vår sida. Mot slutet av spelet sätts vi verkligen på prov vad gäller multitasking av Samus krafter. Hårt, men alltid rättvist. Åtminstone för oss som i vanliga fall hade gett upp efter tjugonde försöket. Dragningskraften bara finns där. Samma envisa dragning som får oss att överanalysera, fräsa och gorma när vi fastnar. Men som också belönar något enormt när bossen äntligen är besegrad.

En resa vi aldrig vill ska ta slut

Kort sagt är Metroid Dread ett riktigt beroendeframkallande äventyr som inte släpper taget om oss förrän vi verkligen låst upp allt. Det tar Samus Returns eminenta kontroll, Metroid Fusions mörka stämning och blandar det med utforskandet från Super Metroid. Resultatet är en unik kombination som inte lämnar oss oberörda.

Men framför allt är det också ett bevis på att Mercury Steam verkligen behärskar den subgenre som är så älskad av oss och många andra. Kanske vågar vi till och med att hoppas på att Konami ger dem förtroendet för ännu ett Castlevania härnäst? Symphony of the Night 2, någon?

Metroid Dread

Testat: Oktober 2021
Genre: Äventyr/plattform
Utvecklare: Mercury Steam
Utgivare: Nintendo
Plattform: Switch
Testat på: Switch Oled
Pris: 469 kronor hos Amazon Sverige