Square Enix oändliga Final Fantasy-serie har sedan lanseringen 1987 kommit i många olika skepnader. Vi har allt från turbaserade pixeläventyr till gigantiska 3d-världar där action är ledordet. Strategiska rutnätsbaserade strider till Gauntlet-liknande koncept. Och så förstås onlinespelen, titlarna som många av oss tvivlade på, men som växte till att bli Square Enix allra mest lönsamma spel någonsin.

Just Final Fantasy XIV är särskilt anmärkningsvärt. Dess brokiga historia är nämligen en riktig spektakulär ”Fågel Fenix”-berättelse. Åtminstone sett till utgivaren Square Enix som historiskt skeppat ut succé efter succé. Att just Final Fantasy XIV skulle bli det svarta fåret kunde nog de själva inte ens ana. Särskilt när Final Fantasy XI, deras tidigare onlinebaserade alster, varit riktigt framgångsrikt.

Ett pånyttfött spel

Resten, alltså hur de vände skutan helt med ett världsförstörande event, är historia. 2013 startades servrarna återigen, denna gång för uppgraderingen A Realm Reborn. ”Nya Final Fantasy XIV” visade sig vara det originalspelet borde ha varit. En mer levande värld istället för originalets upprepande struktur. Ett omarbetat menysystem infördes, tillsammans med ett rappare stridssystem. Uppgraderingar skedde även på servernivå och resulterade i bland annat snabbare responstider och mindre lagg.  

FFXIV

Vi bör dock lägga korten på bordet direkt. Vi är nämligen inte frekventa gäster i Hydaelyn, världen i Final Fantasy XIV. Senast vi spelade var i samband med expansionen Shadowbringers och då främst för att testa på den nya klassen ”Gunbreaker”. Detta då vi på redaktionen är stora fans av Final Fantasy VIII och tar alla chanser som ges att lajva Squall Leonhart.

Något våra spontana besök däremot lärt oss är att världen i Final Fantasy XIV är minst lika unik som i de mer traditionella spelen. Och referenserna till just de andra delarna finns i överflöd. Till den grad att vi frågar oss vad fans av ”vanliga”, offlinebaserade Final Fantasy missar om när de skippar onlinespelen. Men framför allt – finns det incitament för ensamma spelare att plocka upp ett medlemskap?

Har vi hamnat i Ivalice?

Vi fick nyligen chansen att spela en tidig version av den kommande expansionen Endwalker. Vårt mål? Att spela så mycket solo som möjligt. Men först det väsentliga – namnet Endwalker innebär inte att Square Enix planerar ännu en apokalyps. Utan snarare slutet för berättelsen som pågått sedan den allra första lanseringen av spelet.

FFXIV

Och tur är väl det, då världen i Final Fantasy XIV fortfarande har mycket kvar att ge. Som exempelvis de nya områden vi tillåts utforska under vår sittning. Vi inleder i hamnstaden Old Sharlayan, ett av de olika naven där hundratals spelare samlas. Vore det inte för de otaliga menyerna som finns runt om på skärmen kunde allt lika gärna varit hämtat ur en fristående uppföljare till Final Fantasy XII.

Estetiken på arkitekturen, de olika raserna som samspelar – allt andas Ivalice. Det gäller även vår egen karaktär, en så kallad ”Viera” med de enorma harliknande öronen som är så karakteristiska för rasen. Efter att ha fumlat runt hamnarbetare, mänskliga spelare som bara står stilla, samt en rad obehjälpliga npc-filurer teleporterar vi oss till andra trakter, i hopp om att få lite mer action.

Anfall är bästa försvar

För enkelhetens skull är vår karaktär maxlevlad, med tillgång till alla de olika jobben. Inledningsvis testar vi Paladin-klassen och traskar oss genom ett strandområde, med solnedgången bakom ryggen. Thavnair är betydligt mer tropiskt än föregående hamnstad, något som avspeglas i en mer färgglad flora och fauna. Vi ser djungelområden längre bort, men innan vi ens hinner ta ett par steg attackeras vi av en gigantisk sköldpadda.

Endwalker

Vi siktar in oss på besten, cirkulerar runt den i realtid och matar sedan på med de olika attackerna som är specifika för vår karaktärsklass. Dessa presenteras i ikonform och är riktigt enkla att komma åt genom enkla klick. Eftersom vi är maxlevlade blev det däremot svårt att välja och vraka bland attackerna. Men börjar du från noll lär du dig successivt vad som fungerar bäst i olika situationer.

Emellanåt får vi hjälp från andra förbipasserade spelare, och ibland hoppar vi själva in i andras strider. Helt utan fördröjningar. Systemet har ju ändå gruppspel som utgångspunkt och därför det inte konstigt att just den aspekten fungerar smärtfritt. Det finns dock andra inslag som mer eller mindre är särskilt framtagna för ensamma spelare. Och föga förvånande är det här vi spenderar mest tid under vår demosession.

Dumpa laget!

Vi bestämmer oss för att ta oss an Tower of Zot, ett gigantiskt torn med rötterna i Final Fantasy IV. Här är tanken att kämpa sig genom horder av fiender i trånga korridorer, för att slutligen nå toppen. I vanliga fall behövs ett fullskaligt gäng för att ens ha en chans, men lyckligtvis kan vi ställa oss i ett kösystem som lokaliserar och hämtar in andra medspelare med samma mål. För den som inte orkar vänta går det även att ta in datorstyrda medspelare.

Endwalker

Inför striderna som komma skall har vi dessutom bytt till en av två nya karaktärsklasser, Reaper. Tornet vi befinner oss i går trots allt i dödens tecken, med köttiga och beniga miljöer – estetiskt utmärkt för en lieman. Just denna klass passar riktigt bra för oss solospelare, då mycket fokus ges till närstridsförmågor. Emellanåt framkallar vi också en vålnad som då passar på att dela ut däng.

I just dessa segment påminner spelet starkt om Final Fantasy XII. Medspelarnas självständighet åsido finns det däremot tillfällen då ai:n gör tveksamma val. Val som slutar med att karaktärerna exempelvis ”faller” utanför banan. Där och då får vi helt enkelt klara oss en man kort. Här hoppas vi att utvecklarna fixar problemet till lanseringen av expansionen.

"Referenser, referenser överallt"

Trots bra samspel mellan våra medspelare blir vi helt nedslagna emellanåt. Men av någon anledning fortsätter vi ändå. Precis som när vi spelar ett riktigt bra actionspel blir vi bara mer taggade på att testa nya tekniker. Vi lär oss vilka magier och manövrar som fungerar bäst den hårda vägen. En bidragande faktor till att vi spenderar så mycket tid i just detta torn är alla referenserna som bara slängdes åt vår håll.

FFXIV
Monstret tidigare känt som Malboro. Dess specialitet? Dålig (och stark) andedräkt som orsakar diverse statusförändringar.

Bakgrundsmusiken är föga överraskande från del fyra. Antagonisterna är å sin sida en mix av nya och gamla bekantskaper. Det är något särskilt magiskt med att återse Magitek Armor från Final Fantasy VI. Eller för all del tornets tre härskare, Magus-systrarna från tidigare nämnda Final Fantasy IV. Utvecklarna har alltså slagit på stort vad gäller fanservice. I just denna kontext fungerar det dessutom ypperligt utan att kännas som ännu en regelrätt crossover.

Med andra ord – mycket Final Fantasy för pengarna. Hur lätt helheten blir för solospelare återstår att se, men Square Enix själva menar att åtminstone storyn är gångbar.

Final Fantasy XIV Endwalker släpps den 23 november 2021 till Playstation 5, Playstation 4, Windows och Mac OS.

Fotnot: Vi spelade en förhandsversion via strömningsappen Parsec.