Testat spel: Call of Duty Vanguard (Playstation 5)
Pris: 697 kronor hos Spelbutiken

Nytt år, nytt Call of Duty. Denna gång är det Sledgehammer Games som håller i spakarna, vars tillskott i Call of Duty-serien är Advanced Warfare och WWII från 2014 respektive 2017. Denna gång är det återigen till andra världskriget som resan går, är det vad serien behöver?

Betyg 3 av 5

Omdöme

Call of Duty: Vanguard känns på flera sätt som en tillbakagång till äldre Call of Duty-titlar. Avskalade omstarter är det inget fel på, men i detta fall känns det snarare som tidsbrist har varit den största anledningen till förenklingarna. Enspelarkampanjen har få minnesvärda moment, medan zombieläget saknar mycket innehåll vid lanseringen. Onlinedelen bjuder i alla fall på gott om innehåll och kaotiskt, lättillgängligt röj i högt tempo – men särskilt mycket nytt under solen är det inte.

Positivt

  • Enspelarkampanj, stort onlineläge och sidoläget zombies i ett välfyllt paket
  • Vackra miljöer och suveränt ljud
  • Perfekt kontroll och härlig vapenkänsla

Negativt

  • En hel del buggar
  • Rumphuggen kampanj
  • Både kampanjen och zombieläget känns ofärdiga
Call of Duty: Vanguard sätter en nästan tröttsamt välbekant anfang. Året är 1945 och som en del av en liten specialenhet ska du kapa ett tåg som åker i full fart genom Hamburg. Det är snyggt, bombastiskt, actionspäckat – och extremt linjärt. Gå framåt, tryck på kryss för att komma förbi hinder och skjut ned alla nazister som är dumma nog att ställa sig framför din pipa. Gäsp.
Fångade hjältar

Full fart framåt, med eftertanke

Men så händer något. En välproducerad mellansekvens leder till fallskärmshoppning på Dagen D. Det är kaos, brinnande väderkvarnar och tyskar vart vi än vänder blicken. Vi känner oss faktiskt utsatta och rädda. Det hela påminner om det allra första Call of Duty i en modern skrud.

Därefter bär det av till Stalingrad, där du får lära känna den ryska sjukvårdaren Polina Petrova. Kriget har ännu inte nått staden, utan du har fullt upp med att förbereda försvaret och prata med grannar och familj. De bostäder du besöker och gatorna du går längs är kärleksfullt skapade och skapar en ypperlig stämning.

Stalingrads gator

Full fart framåt, utan eftertanke

Sedan brakar helvetet lös. Byggnader faller samman, eldsvådor flammar upp och kulor viner i luften. Polina Petrova får hastigt och mindre lustigt sadla om till prickskytt, med en extra talang för att kunna klättra på specifika väggar och avsatser.

Tyvärr är det här kampanjen börjar falla i gamla Call of Duty-synder. Det är snyggt, bombastiskt, actionspäckat och extremt linjärt, som sagt. Det finns sällan någon möjlighet till taktiskt tänkande, utan handlar oftast om att rusa framåt till nästa skydd och skjuta på allt som rör sig. Speciellt Petrovas del blir nästan parodisk med smala korridorer och övertydliga platser där hon kan klättra.

Kampanjen tuffar sedan på i liknande stil. Du får smyga i högt gräs, du får springa mot skyttegravar, du får på avstånd försvara allierade, du får släpa dina skadade kamrater. Du får med andra ord göra vad du gjort många, många gånger förr. Det enda som sticker ut är egentligen att inget särskilt sticker ut. Du får till exempel endast en relativt kort, och rent horribel, flygtur som enda inslag med fordon.

Kriget har kommit

Ludonarrativ dissonans

Det ska sägas att enspelarkampanjen i Call of Duty: Vanguard fortfarande är någorlunda underhållande, inte minst då kontrollen och vapenkänslan är utmärkt. Men samtidigt kommer vi inte bort från att kampanjen är ovanligt slätstruken och variationsfattig. Vi får känslan av att Sledgehammer Games hade planer på mer unika inslag, men att tiden inte räckte till.

Dessutom förstörs en stor del av inlevelsen av de märkliga skillnaderna i mellansekvenser kontra spelandet. Vi ramlar ned från höga höjder, blir krossade av tungt bråte och kan knappt gå i den efterföljande sekvensen. Men minuter senare, när vi fått tag på ett vapen är allt bra igen. Eller när vi ensamma mejar ned ett tjugotal fiender, för att därefter mötas av en ifrågasättande kommentar om vi verkligen kan hantera ett vapen.

Det som sänker inlevelsen mest är däremot de ovanligt många buggarna; huvudkaraktärer som fastnar, soldater som plötsligt börjar krypa åt fel håll, fiender som antingen inte ser något alls – eller som upptäcker dig på långa avstånd. Inget spelförstörande, men när kampanjen är så kort och riskfri borde så enkla missar inte existera.

Flyga flygplan

Fullt ös medvetslös

Å andra sidan är det inte en handfull timmar lång kampanj som lockar de flesta till Call of Duty-spelen, det är onlineläget. Och här levererar Call of Duty: Vanguard. Det finns gott om spellägen, banor och anpassningsmöjligheter. Online har också fullt stöd för cross-play mellan olika plattformar och nätkoden har varit stabil för vår del.

I matcherna är tempot högt och kraftfulla specialattacker dundrar runt oss mer eller mindre konstant. Att det är andra världskrigsvapen som står på menyn är knappt något som märks. De som vill ha långsamt, realistiskt och taktiskt spelande gör alltså bäst i att hålla sig borta. Likaså de som inte står ut med campare och studsglidare som flänger runt som kaniner. Som vanligt, med andra ord. Alla som vill ha lättillgänglig och actionfyllt onlinekrig har däremot hittat rätt.

För vår del var det framför allt två spellägen som överraskar positivt. Dels Patrol med en flytande kontrollpunkt som ska vaktas, dels Champion Hill – en miniturnering där lag med två eller tre spelare vardera möter varandra på små arenor i minutlånga matcher. Det förstnämnda sticker ut eftersom det kräver att båda lagen hela tiden rör på sig, medan Champion Hill erbjuder ett lugnare och mer taktiskt onlinealternativ där spänningen är på topp.

Smyga i djungel

Var god vänta, zombisarna är lite sena

Den andra pelaren i onlineutbudet, det uppskattade sidoläget zombies, är dessvärre redigt skadeskjutet. Grunden är densamma som förr; skjut vågor av zombies, uppgradera dina vapen och försök överleva så länge som möjligt.

Vad gäller vapen, förbättringar och specialegenskaper är utbudet däremot både förenklat och försämrat jämte tidigare årgångar. Faktum är att den regelrätta zombie-kampanjen kommer först i december, förhoppningsvis tillsammans med en generell innehålls-boost.

Att Treyarch uppdaterar zombie-läget till förra årets Black Ops Cold War, samtidigt som de utvecklat motsvarigheten i Vanguard, har med stor sannolikhet ställt till det med tidsplaneringen. Inte minst med tanke på den där lilla pandemin som härjar runt i världen.

Eldkvarn

Med nöd och näppe

Nej, årets Call of Duty tillhör inte seriens höjdpunkter. Därmed inte sagt att det är ett bottennapp, långt ifrån. En påkostad produktion och starka grunder räcker för att spelet ska underhålla i många timmar, i alla fall så länge det är onlineläget som lockar mest. Problemen ligger främst i att kampanjen är så rumphuggen och zombieläget ofärdigt.

Men som sagt, onlinebiten är välfylld och (till synes) välfungerande – de som vill ha Call of Duty får Call of Duty. Ett underhållande tidsfördriv för fansen helt enkelt, men det är antagligen inget som kommer stanna kvar i minnet särskilt länge.


Call of Duty: Vanguard

Testat: November 2021
Genre: Action
Utvecklare: Sledgehammer Games
Utgivare: Activision
Plattform: Playstation 5, Playstation 4, Xbox Series X, S, Xbox One, pc
Testat på: Playstation 5
Pris697 kronor hos Spelbutiken

Betyg: 3 av 5