Halo Infinite – Stor recension av årets hetaste shooter

Testat spel: Halo Infinite (Xbox Series X/S, Xbox One, pc)
Pris: Från 435 kronor på Prisjakt.se

Det är omöjligt att börja ett samtal om Halo, Microsofts stora Xbox-flaggskepp, utan att nämna dess brokiga uppförsbacke efter att skaparna Bungie lämnat serien. De nya förmyndarna på 343 Industries har nämligen gjort allt för att återge den perfekta Halo-upplevelsen som fansen eftersträvar. Men hittills har de inte lyckats ta ”nästa steg”. Det där nästa steget som symboliserar en nystart. Halos Super Mario 64-ögonblick, så att säga.

Halo 4 var förvisso underhållande, men inte riktigt det stora "hoppet" fansen förväntade sig. Det var dock väntat – första försöket till en nystart tenderar att innehålla välbekanta återupprepningar. Halo 5 Guardians var något mer ambitiöst och bjöd dessutom på en efterlängtad utveckling av flerspelarläget. Men berättelsen var för spretig, vilket inte är ovanligt när två protagonister måste dela på huvudrollen. Spelmässigt var det inte heller något revolutionerande, utan mer ett klassiskt fall av ”mer av det goda”.

Inte Halo 6

Förhandssnacket inför Halo Infinite har dock inte handlat om en renodlad sjätte del. Snarare har samtliga inblandade partner försäkrat oss spelare om att det rör sig om en ”plattform”. En plattform där ”nya” Halo ska frodas över de närmaste tio åren. Den här gången skulle flerspelarläget vara en separat del av upplevelsen, avskilt från huvudkampanjen. Och inspirationen hämtad från, hör och häpna, andra populära onlinespel (läs: Fortnite och Call of Duty: Warzone).

Men det är en separat best vi avhandlar längre fram i texten. Halo Infinite, kampanjen vill säga, visades först upp juli 2020 och fick sig minsann ett hårt mottagande. Tanken var att Master Chiefs senaste äventyr skulle lanseras i samband med Series-konsolerna. Kritiken fick dock Microsoft och 343 Industries att tänka om. Ett år senare är äventyret äntligen här – uppdaterat och med världens tyngd på sina axlar. Eller rättare sagt: Microsofts tyngd.

Halo Infinite måste helt enkelt ta serien tillbaka till dess forna glansdagar. Och inledningsvis känns det åtminstone som om stämningen är på god väg. Deja vu-känslan är konstant, ungefär som om vi återupplever Halo: Combart Evolved från 2002. Vår protagonist Master Chief vaknar upp ur en koma och tar sig genast an uppdraget att utforska ett närliggande skepp. Storleksmässigt betydligt större än det från originalet, men med likväl samma funktion– att bekanta oss med Halos mångsidiga stridssystem.  

Explosiv nystart 

Den första halvtimmen bjuder på långa korridorer växlat med öppnare ytor. Bland all bråte hittar vi ständigt nya vapen att experimentera med. Charmen med Halo är just att vi är begränsade till att bara kunna bära två samtidigt. Därmed tvingas vi att hitta specifika kombinationer som passar vår egen spelstil bäst. Ett nytt inslag är att hålla in Y-knappen för att slänga ett visst vapen helt. Hela ”pick and play”-momentet blir betydligt smidigare och känns alltmer som en actionfilm.

Allt förstärks av att det pågående uppdraget går ut på att förstöra skeppet helt, genom att spränga valda delar. Något klichéartat, ja. Den dynamiska biten består dock av allt motstånd vi möter på vägen. Här får vi chansen att än en gång uppleva Halo-action när den är som bäst. Horder av små, skrikande ”grunts” som backas upp av sluga ”elites”. Och så förstås de apliknande ”brutes”-bestarna, enorma muskelberg som mer än gärna går in i en närstrid.

Att bara nämna dessa gör dem förstås inte rättvisa, men symbiosen mellan dessa tre är något som måste upplevas. Ju högre svårighetsgrad, desto mer taktik krävs för att ta sig an denna treenighet. Givetvis finns det fler fiendetyper än så, varav ett par nya ansikten. Originalen är dock bäst, som man brukar säga. Och lyckligtvis finns det gott om uppdaterade versioner av dessa. Efter många om och men kraschlandar det gigantiska skeppet på en ny ringplanet, denna gång kallad Zeta Halo. Det är här det riktiga äventyret börjar.

Ny värld, nya möjligheter

Efter den bombastiska och spektakulära introduktionen springer vi igenom ytterligare korridorer för att ta oss ur skeppet. Trots att vi sett ringplaneter förr är det en mäktig känsla som sprider sig när porten öppnas. Kameran kör då en ”Breath of the Wild”-vinkel och ger oss en försmak av vad som komma skall. Och för första gången i seriens historia kan vi faktiskt nå de avlägsna platser som just då presenteras som små prickar i bakgrunden, bland berg och grönska.

Vi hinner dock inte riktigt beundra utsikten, då vi kraschlandat på fiendemark. Ett gigantiskt fiendeläger där vi genast märker den öppna världens inverkan på själva striderna. Spring förbi allt och alla, men riskera att skjutas ned från alla håll. Eller lura bakom ett berg och ta ut alla från distans. Kanske bara ta närliggande explosiva lådor och sula dessa åt världens alla håll. En klar favorittaktik är att lokalisera de kanontorn som finns utspridda här och var, dra loss det stora skjutvapnet för att sedan gå all in ”guns blazing”.

Möjligheterna är oändliga nu när vi inte längre är låsta till förutbestämda scenarion. I tidigare delar fanns det vissa knep för att gå bortom vad utvecklarna tänkt sig. Vem har exempelvis inte försökt att ramma in ett Warthog-fordon genom tempelingångar? Givetvis finns det tillfällen då vi infiltrerar underjordiska fästingar och liknande, som då bjuder på den sedvanliga Halo-upplevelsen. Men det är så ofantligt mycket roligare att utforska planetens yta i egen takt och efter eget behag. Främst tack vare ett särskilt hjälpmedel.

Se upp, Spider-Man!

Du har förmodligen redan sett änterhaken och säkert läst artiklar där den lovordas. Och det med rätta. Master Chiefs nya redskap gör inget annat än under för utforskandet av den nya ringplaneten. Nästan inget är längre off limits – vill du fly undan snabbt är det bara att ta sikte på närmaste fasta yta och flyga iväg i bästa Spindelmannen-stuk. Änterhaken kan även uppgraderas för längre räckvidd men också för att attackera antagonister på en rad olika sätt.

Ett stort aha-ögonblick var när vi testade att skjuta iväg änterhaken mot ett attackflygplan. Två sekunder senare hade vi tagit över förarsätet och kastat ut en stackars ”elite” mot en alltför tidig död. Upptäckarlusten är helt enkelt på topp tack vare redskapet och det enda som egentligen är synd är att änterhaken inte har en dedikerad knapp. Istället måste vi växla mellan den och ett par andra tillbehör, vilket blir frustrerande då änterhaken är så pass vital.

I sann Halo-anda kan vi även utforska Zeta Halo via mer traditionella fordon. Vissa är små och smidiga, medan andra är mer anpassade för enorma slagfält. Den klassiska Warthogen är givetvis med och är det optimala färdmedlet när du vill ha med dig ett gäng egna soldater. Dessvärre känns styrningen inte alls igen från tidigare spel. Tyngden i fordonet saknas helt och oftast når vi knappa tio meter innan det välter. Det slutar helt enkelt med att vi går till fots och använder oss av fast travel när det är möjligt.

Vackra men tomma ytor

Efter ett par timmars utforskande av vackra grönområden, grusiga berg samt minimalistiskt med fauna kommer vi till insikt. Halo Infinite i sig är inte bara en plattform, världen verkar också vara en plats för fortsatta äventyr som komma skall. Den sex timmar långa kampanjen tar oss runt olika platser på ringplaneten, men transportsträckorna i sig är relativt tomma på innehåll. Förståeligt, eftersom det är en artificiell planet rent storymässigt. Parkourandet är dock kul till en viss gräns. När sista sidouppdraget är utfört finns det inte mycket annat att göra än att vänta.

Därför är det också svårt att betygsätta ett spel som på förhand säger sig vara transformativt. Hoppet till öppen värld har gjort under för spelbarheten. Men det, just nu, mer monotona upplägget med att befria baser och leta efter uppgraderingar kommer inte att tilltala alla fans. Hur fantastiskt cinematisk resten av storyn än är. För här finns faktiskt en, för fps-spel, intressant berättelse om mänsklighetens överlevnad. Som dessvärre lär tappa en del spelare längs färden. Och som lär ta år innan vi får se en avslutning på.

Halo: Battle Royale

Detsamma kan sägas om flerspelarläget, som faktiskt lanserades ett par veckor före kampanjen. I betastadie förvisso, men fortfarande helt spelbart. Precis som andra populära spel är denna del av Halo Infinite gratis att ladda ned. Tanken är att locka spelare med så kallade ”Battle Pass” som får köpas om efter varje säsong. I teorin är idén inte helt dum. Utförandet är dock inte klockrent för det. Det största problemet är hur svårt det hittills varit att låsa upp nya prylar att smycka din egen karaktär med.

Nu har ju visserligen utvecklarna tagit åt sig kritiken och menar att det framöver kommer att bli enklare. Dessutom har det dykt upp mer spejsade belöningar, som samuraj-dräkter och kattöron. Långt ifrån Batman och Spider-Man i Fortnite, men alltid en början. Hela spektaklet tar oss dock tillbaka till problemet med betygsättning. Fortnite Säsong 1 är långt ifrån dagens Fortnite och Halo Infinite Säsong 5 lär också vara en vidareutveckling av dagens något blygsamma upplägg.

Lovande framtid

För just denna text nöjer vi oss med att separera flerspelarläget från kampanjen, trots att bägge delar utgör det stora dragplåstret som är Halo Infinite version 1.0. Har kampanjen inverkan på flerspelarläget? Ja, änterhaken ändrar omständigheterna även här. Om än i mindre skala. Men i det stora hela blir det kontraproduktivt att sätta omdöme på en del av spelet som alltid är under utveckling. Del ett av kampanjen består däremot och visade sig vara en berg- och dalbana rent emotionellt.

Maximal upptäckarglädje kryddat med något av de allra mest dynamiska striderna i förstapersonsskjutare. En berättelse om överlevnad istället för det sedvanliga, ursäkta språket, babblet om utomjordiska raser som vill övertrumfa varandra. Och så förstås den underbara ljudbilden som serien är så känd för. Att beskriva hur den används i olika delar av spelet skulle göra texten ännu längre än vad den redan är, så vi nöjer oss med ett ord: mäktig.

Dessvärre är interaktiviteten med planeten något sparsamt för vårt tycke. Ett fåtal platser sticker ut när vi tänker tillbaka. Sedan önskar vi bara att utvecklarna tänkt ut något mer att fylla planetens yta med. Att befria baser är kul, likaså att bege sig ned i de olika templen som finns utspridda. Men vi får också en känsla av att en sista pusselbit saknas för att kalla Halo Infinite för seriens ”Super Mario 64”.

---

Halo Infinite

Testat: December 2021
Genre: Action/FPS
Utvecklare: 343 Industries
Utgivare: Microsoft
Plattform: Xbox Series X/S, Xbox One, pc (Steam och Windows Store)
Testad plattform: Xbox Series X/S
Pris: Från 435 kronor på Prisjakt.se