Recension: Episkt "slut" på Total War: Warhammer-sagan

Det är sex år sedan det välsignade giftermålet mellan fantasy-figurspelet Warhammer och strategispelserien Total War såg dagens ljus. 2016 kom ettan, 2017 var tvåans år – men först fem år senare får vi alltså lägga vantarna på den avslutande delen i trilogin. Anledningen stavas såväl högre ambitioner som ett otal välpolerade tillägg till Total War: Warhammer 2, som stadigt byggt ut det redan bisarrt stora spelet efter hand.

Vilket spel TW:W2 var, ändå! Undertecknad tar en titt i Steam-spelbiblioteket och noterar att 817 timmar lagts på att knåpa arméer, rasera kungariken och uppleva enorma realtidsstrider i sann Total War-anda. Lika lång tid tar det att promenera ned till Irans huvudstad Teheran, om vi nu ska dra en jämförelse med massiva världskartor. Warhammer-världen The Old World är enorm, och äntligen är det alltså dags att upptäcka tidigare otillgängliga platser och slåss på nya fronter.

En värld full av liv

Slav-inspirerade kejsardömet Kislev, Cathay med sin försvarsmur, drakmagi och luft-djonker och hela fem olika demonfraktioner i alla smaker står till buds den här gången. Vi har också Ogres, ett släkte med jättelika människohumanoider som vill äta allt och alla, som extrakrydda till den som förbokat spelet. Efter Warhammer 1 och 2 börjar vi komma till arméer som inte varit särskilt väl representerade ens i figurspelet, så Creative Assembly och Games Workshop har fått slå sina kloka huvuden ihop och..tja, bygga nytt.

---

Videon ovan: Kesjardömet Cathays heroiska soldater har tagit sig in i demonguden Khornes domäner och ställt upp en imponerande försvarsmur. Videon är inspelad i spelets reprisfunktion.

---

Och som de har byggt! Karaktärsskapandet, världsbyggandet och atmosfären spelar i en helt annan liga än många andra strategispel. De nya spelbara arméerna och deras härförare fullständigt sjuder av liv. Utvecklarnas tillgivenhet gentemot källmaterialet lyser igenom i varenda liten pixel, replik och tecknad videosekvens som för huvudkampanjens handling framåt. Vi sugs återigen in i Old World, bygger fort, planerar bakhåll och utvecklar våra generaler till oövervinnerliga monster på bästa rollspelsmanér. 

Huvudkampanjen kretsar kring samma röda tråd oavsett vilken armé vi väljer. Kislevs allsmäktige björn-gud Ursun är döende och hålls fjättrad i en slags helveteseld av demon-utbölingen Be'lakor. Han som hade alla kaosgudarnas gunst, men miste rubbet när han fick storhetsvansinne och flög för nära solen. När Ursun väl dragit sitt sista andetag är planen att använda hans gudomliga krafter för att utkräva hämnd på allt och alla – inte minst kaosgudarna Khorne, Nurgle, Tzeentch och Slaanesh. Men även den dödliga världen ska läggas i ruiner av bara farten, och det är naturligtvis upp till oss att stoppa honom.

För att göra det behöver vi göra anspråk på själar tillhörandes demonfurstar som är affilierade med någon av ovanstående kaosgudar. Från tid till annan utstöter Ursun ett avgrundsvrål och öppnar tidsrevor till demonriket, där vi måste anta oss unika utmaningar och vinna åtskilliga strider för att lyckas komma åt sagda själar och på så sätt öppna vägen till den plats där Be'lakor bidar sin tid. Ett stort antal AI-styrda fraktioner är ute efter samma sak, varför kampanjen blir en stenhård klappjakt ända till slutet.

Creative Assembly har överträffat sig själva och gjort otaliga förbättringar gentemot föregångaren. Har du tidigare stört dig på något i spelserien finns det en stor chans att detta åtgärdats på ett eller annat sätt. Vi vill särskilt lyfta fram belägringsstriderna, som blivit långt mer dynamiska med choke-points, erövringsbara kartsektioner och betydligt större utmaning för anfallaren än tidigare. Även diplomatin har förbättrats avsevärt.

Både världskartan och de stridsskådeplatser där allt inträffar i realtid ser makalöst bra ut. Har du hårdvaran för att kräma upp inställningarna till max kommer du att tappa hakan minst en gång i timmen över hur snyggt och detaljerat allting är. Spelet känns dock inte alltid särskilt snällt mot datorn och regelbundna dipp i prestandan är mer regel än undantag oavsett hur kraftfull din dator är. 

Inte klockren huvudkampanj

Huvudberättelsen lider dock både av märkbara svagheter i tempo (till stor del beroende på vilken armé du valt) och den nya stridsmekanik som kallas Survival Battles. Kort sagt snackar vi tower defense-upplägg i de avgörande striderna, en formula som skaver betydligt mer än vad den skänker fräschör enligt oss. Det är kul att utvecklarna vågar tänka nytt, men formatet fungerar mindre bra i Total War-skala.

Vi samlar resurser, kallar in förstärkningar och bygger fortifikationer i realtid, vilket snabbt blir både repetetivt och extremt förvirrande. Det är totalt omöjligt att hålla koll på alla fronter samtidigt! Vi uppmanas att avancera framåt på kartan samtidigt som de taktiska "capture points" vi lägger bakom oss fortsatt måste försvaras. Manöverutrymmet för våra många regementen är begränsat, trångt, och att nedgöra våg efter våg av anfallande fiendesoldater känns mest tjatigt.

Vid ett tillfälle är vi sekunder från att klara av en av dessa strider, men gör ett snedsteg och allting går i stöpet. Då är det bara att spela om det utdragna uppdraget ännu en gång, något som känns ganska tröstlöst med tanke på hur enahanda dessa skärmytslingar ter sig. De allra flesta strider av denna karaktär kan auto-resolvas, alltså att datorn beräknar din utgång i striden och låter dig skippa fajtandet, men ska det verkligen behöva vara så när det trots allt är en av spelets största nyheter?

Efter att ha provat samtliga nya fraktioner bestämmer vi oss för att köra igenom kampanjen med Cathay. Det tungt Östasien-inspirerade riket håller horder av kaostillbedjare stången med hjälp av en lång, ringlande mur (!) likt vilka mongoler som helst, och har i detta en väldigt trygg startposition där det enda övriga hotet utgörs av ett par svaga orch- och Skaven-fästen. Efter att ha utraderat dessa och lagt de mindre Cathay-provinserna under oss blir kampanjen snabbt långtråkig och händelsefattig.

Annat är det med Kislev, som Warhammer-berättelsen trogen invaderas från alla håll och kanter precis hela tiden. Deras kampanjer är istället jättesvåra och vi utkämpar avgörande slag i stort sett varje runda. Även demon-fraktionernas upplevelse känns mer intensiv än Cathay, och beroende på vem du väljer att tillbe blir förutsättningarna olika svåra eftersom mycket hänger på arméernas geografiska startposition.

Episk saga utan slut

Vi vill inte ta på oss bakåtsträvar-koftan, utan konstaterar gärna att nästan alla andra nyheter håller toppklass. Särskilt demonerna är en frisk fläkt. De utmärker sig med stor variation i sin struktur och med trupputbud som gör dem otroligt distinkta och uppmuntrar till olika spelstilar. Cathay och Kislev är mindre nyskapande till sin mänskliga natur, men vi tackar samtidigt aldrig nej till isbjörnsbjörnryttare och förhistoriska hagelbrakare. Vi vill också påpeka att kampanjen är otroligt snyggt inramad och berättad.

På flerspelarfronten gör så kallade domination battles entré även i Warhammer-grenen av Total War. Dessa går ut på att vi - förutom att ha ihjäl varandra - ska ta över och hålla strategiska platser på de (extremt välgjorda) kartorna. Möjligheten att kalla in förstärkningar finns också. Båda nyheterna rimmar väl med tänket från den analoga versionen av Warhammer och kommer definitivt att liva upp multiplayer-delen framöver. 

Det vi verkligen ser fram emot är den stora Mortal Empires-upplevelse som snart kommer att göra denna franchise till ett av de överlägset största, mest kompletta och bästa strategispelen någonsin. Att avnjuta "ME" i det nya, sömlösa co-op-läget med samtidiga spelomgångar tillsammans med upp till åtta vänner kommer inte att bli någonting annat än episkt. För den oinvigde är Mortal Empires ett spelläge som smaskar ihop allt innehåll från samtliga spel i serien och släpper lös spelaren på spelets fullständiga världskarta.

"Episkt" är nog det ord som ligger närmast till hands när det så sakteliga börjar bli dags att knyta ihop Warhammer-säcken. Visst väntar en ny hop med nedladdningsbart innehåll och enorma Mortal Empires innan dess, och kanske en och annan överraskning. Men när spelserien nu glider in i zenit är det lätt att tänka tillbaka på de där sammanlagt drygt 1 000 timmarna. På alla gånger vi glömt bort tiden, svettats igenom ännu en kvalmig sommarnatt och mött gryningsljuset med tankar som "va, redan morgon?" följt av "bara en runda till!"

Total War: Warhammer 3

Testat: Februari 2022
Genre: Strategispel (realtid + turbaserat)
Utvecklare: Creative Assembly
Utgivare: Sega
Plattform: Pc, Mac (senare)
Storlek: 121 GB