Ghostwire: Tokyo – skräck och action i en härligt märklig mix

Testat spel: Ghostwire: Tokyo
Pris: Från 249 kronor via Prisjakt (PS5)

Centrala Tokyo. Brinnande bilar, raserade byggnader, döda kroppar. Vad har egentligen hänt? Kameran följer någon form av ande som letar en kropp att ta över. Den hittar snart en till synes avliden ung man vid namn Akito. Med anden i sin kropp vaknar han till liv, samtidigt som en mystisk dimma sveper in. En dimma som förintar alla kroppar den kommer i kontakt med, levande som döda. Utom Akito – och hans inneboende ande. 

Skräck, action, äventyr – eller bara konstigt?

Känslan av förvirring omger mig när jag tar de första stapplande stegen i Ghostwire: Tokyo. Vem, var, hur, varför och några tyska prepositioner snurrar runt i mitt huvud. Sedan går jag in i en närbutik, köper hundmat och någon japansk efterrätt av en svävande katt.

De många frågetecknen rätar så sakteliga ut sig ju längre jag kommer i äventyret, även om känslan av förvirring fortsatt hänger kvar. Dels för att Ghostwire: Tokyo är märkligt, dels för att vissa spelmekaniker förklaras rätt dåligt.

En annan känsla som ständigt kryper längs ryggraden är skräck, eller ett konstant obehag i alla fall. Inte blir det bättre av att gastkramande varelser baserad på japansk folktro dansar, irrar och krälar runt på gatorna. Och genast går till attack när de ser mig.

Ghostbusters, möt Harry Potter

Att klassa Ghostwire: Tokyo som ett rent skräckspel är däremot fel. Jag känner mig sällan helt utlämnad och utsatt när olika former av demoner närmar sig. Istället i närmast dansar Akito runt fienderna samtidigt som han med den inneboende andens hjälp krossar diffusa demonkroppar med magiska projektiler, för att sedan rycka ut deras energi med en mystisk spöktråd.

Striderna i Ghostwire: Tokyo känns både välbekant och nyskapande på samma gång. Efter ett par timmars äventyrande får jag till exempel tillgång till ett vapenhjul av klassiskt mått. Men istället för regelrätta vapen består de flesta offensiva förmågor av magi. Huvudattackerna baseras på vatten, vind, eld – och alla har unika egenskaper och kan också uppgraderas. När magi- och föremålsförrådet byggs på känns Akito nästan överdrivet stark.

I alla fall tills ”magiammunitionen” börjar gapa tom. Eller när Akito förlorar sina krafter. Eller när vidriga demoner tycks anfalla från alla håll. Vid den sista händelsen visar sig tyvärr Ghostwire: Tokyo också sin sämsta sida. Knuffar och slag i ryggen avbryter mina attacker och gör mig desorienterat, samtidigt som kontrollen gör sitt bästa för att visa hur undermålig den är när fiender kommer för nära.

En tudelad värld, på flera sätt

Vid sidan av striderna är det utforskande av ett virtuellt Tokyo som står på att göra-listan. En lista som för min del bockas av ovanligt långsamt eftersom jag hela tiden häpnas över alla läckra detaljer som lyser upp staden. Butiker fyllda med varor, gallerior både ovan och under mark, vackra terrasser högt upp bland skyskrapornas toppar och bostäder som känns som just som det. Lägg därtill den täta mixen av moderna skyskrapor, ruffiga gränder och vackra kulturrika byggnader från förr. Spelvärlden är verkligen något extra.

Då och då stöter Akito också på passager förvridna av den pågående demonanstormningen. Normala korridorer som plötsligt byter färg, form och struntar i det där med vågrätt och lodrätt. Det är förvirrande och skrämmande på bästa sätt.

Tyvärr finns det en hel del detaljer som förstör inlevelsen. Framför allt är staden väldigt statisk; bord, stolar, skyltar, kläder med mera har sin plats och lämnar inte den vad som än händer. Likaså kan små enkla hinder såsom rep, små skyltar eller till och med osynliga väggar blockera trappor och dörrar, eftersom vissa passager helt enkelt bara är dekorationer.

Ikoner, ikoner, alla dessa ikoner

Vid sidan av dessa begränsningar dras spelvärlden också med ett par klassiska fällor som ofta hittas i öppna spelvärldar. Dels blir det en del springande i jakt på huvud- och sidouppdrag och platserna de ska utföras på, dels är Tokyo fyllt till brädden med ikoner på spelkartan och andra hemligheter.

Akito får jaga själar, snälla demoner, elaka demoner, ljudband, textfiler, föremål från japanska kultur, böneskrin, pratande hundar och mycket mer. Det är ikoner överallt och på allt ifrån parkbänkar till byggarbetsplatser och taktoppar väntar något föremål på at hämtas upp. Jag har visserligen kul medan jag letar upp dolda föremål i de spännande miljöerna, men det blir för mycket i längden.

Jag hade också gärna sett att världen påverkades mer av slutförda uppdrag. Nu blir resultatet sällan mer än en ikon som försvinner från världskartan och att Akito blir starkare. Överlag är även berättelsen lite av en besvikelse. Den börjar och slutar någorlunda bra, men mycket av det som görs däremellan känns inte riktigt hopkopplad med berättelsen.

Hoppa fula groda, hoppa

För att hitta hemligheter, eller ta sig fram i handlingen för den delen, väntar en hel del plattformshoppande. Att klättra upp för diverse avsatser och hoppsväva mellan byggnader är stundtals riktigt kul, stundtals frustrerande.

Själva kontrollen sköter sig oväntat bra, men på grund av märkliga hinder eller svårtydda omgivningar händer det titt som tätt att jag dunkar in Akito i en husvägg eller stolpe, för att sedan hjälplöst se på när han faller ner mot marken. Lyckligtvis leder själva fallet inte till någon skada, men att försöka hitta upp till hög avsats igen är inte alltid helt enkelt. Eller kul för den delen.

Originalitet räcker långt

Men i slutändan väger de positiva delarna ändå tyngst. Jag fascineras av arkitekturen och detaljrikedomen som ger liv till den digitala versionen av Tokyo; att smyga, springa och sväva på och över gatorna är ruskigt underhållande. I alla fall tills jag blir jagad av demoner – vilka i och för sig är minst lika kul att hacka sönder med magiska attacker.

Själva uppgifterna som ska utföras för att ta sig framåt i äventyret är däremot inte lika roliga. Eftersom det mesta i grunden går ut på samma sak blir vissa inslag snabbt repetitiva. Ikonsjukan ligger dessutom tät i den öppna världen. Att handlingen svajar gör inte saken bättre.

Med detta sagt; tack vare staden, striderna och det originella upplägget, är Ghostwire: Tokyo ett spännande äventyr för fans av genren – inte minst om japansk kultur och skräck lockar.

Ghostwire: Tokyo

Testat: Mars 2022
Genre: Skräck/Action
Utvecklare: Tango Gameworks
Utgivare: Bethesda
Plattform: Playstation 5, PC
Testat på: Playstation 5
Storlek: 19,5 GB
Pris: Från 249 kronor via Prisjakt (PS5)