Testad spel: The Callisto Protocol
Priser: 549 kronor hos Amazon Sverige (PS5) 499 kronor hos Amazon Sverige (PS4) 499 kronor hos Amazon Sverige (Xbox One)

Dead Space-pappan Glen Schofield är tillbaka. Med egna Striking Distance Studios har han under tre års tid mejslat fram ännu en brutal rymdskräckis som ska höja spelarens puls till skyarna och sätta ribban för hur äckligt ett spel faktiskt kan bli.

Betyg 3,5 av 5

Omdöme

The Callisto Protocol är snygg och underhållande rymdaction som inte uppfinner hjulet på nytt. Snarare är hela spelets fundament uppbyggt på beprövade koncept och vi hade inte protesterat mot lite nytänkande. 

Positivt

  • Oftast smart stridssystem
  • Grafik och ljud i toppklass
  • Härlig atmosfär

Negativt

  • Är inte särskilt läskigt
  • Tänker inte nytt
  • För mycket smygande

The Callisto Protocol utspelar sig på den åttonde av Jupiters kända månar – Callisto – där en anonym "dude" vid namn Jacob Lee kraschlandar med sitt fraktskepp efter en kapning. Protagonisten kastas raskt i fängelse i Black Iron-komplexet, utrustas med ett mystiskt nack-chipp och lämnas att ruttna. Men han hinner inte rulla tummarna särskilt länge innan fruktansvärda kravaller bryter ut och chansen att fly uppstår.

"Kravallerna", om vi ens ska kalla dem det, härstammar ur någon typ av supervirus som muterar de som lever och arbetar på Callisto. Och då till slemmiga mordmaskiner i olika stadier av förruttnelse. Vad som följer är en klassisk flyktskildring, där Jacob Lee tvingas slåss, smyga och skjuta sig fram genom rymdbaskomplexet i jakten på en väg ut. 

The Callisto Protocol

Den som kan sitt Dead Space, gett sig på alster som Prey eller Bioshock eller kanske spanat på läskiga rymdrullar som Alien eller Event Horizon fattar vad som gäller. Det är överlevnadsskräck, klaustrofobiskt krypande genom ventilationstrummor, serverhallar och bortglömda servicetunnlar som står på menyn. Tentakelförsedda, förvridna köttklumpar lurar bakom hörn och i håligheter och det faller naturligtvis på stackars Jacob att handskas med dem med alla till buds stående medel. 

Feta och underhållande strider

Och medel finns det gott om. Kärnan i Callisto Protocols stridssystem är en finurlig undvikningsmekanism som låter Jacob, likt en boxare, kasta med överkroppen åt olika håll och sedan leverera en hel kombination av slag med sin otäcka elbatong. Det blir också tal om skjutvapen, förstås, men dessa används under en stor del av spelet främst som komplement. All utrustning spelaren kommer över kan uppgraderas i en klassisk "uppgraderingsmaskin" vi sett i tusen spel tidigare och medger nya attacker och manövrar.

The Callisto Protocol

En annan central stridsmekanism är den gravitationsbaserade griphandske Jacob är utrustad med. Denna kan användas för att slänga eller dra såväl fiender som föremål och kasta runt dem för att åsamka skada. Väggarna är för detta ändamål naturligtvis prydda med fler taggiga konstruktioner än vad som kan anses vara hälsosamt för platser där människor vistas, men här är det bara att tacka och ta emot för påpassligheten.

Striderna hör till höjdpunkterna i the Callisto Protocol. Kontrollschemat är präglat av en tillfredsställande tyngd som gör att närkamperna verkligen känns, och det är roligt att komma på nya strategier för att ta sig an ett helt rum med fiender. Svåra är de också, där varje missad knapptryckning kan resultera i ond bråd död. Det är ont om ammunition och hälsoinjektorer och även om Jacob är stark är hans fiender nästan alltid starkare. Tajming och förutseende är allt. 

Har jag inte sett det här förut?

På tal om förutseende så blir det kanske lite väl mycket av den varan i Glen Schofields nya äventyr. Trots att det marknadsförs som överlevnadsskräck är The Callisto Protocol hela tiden övertydligt med vad som kommer att hända härnäst. Som spelare blir jag helt enkelt nästan aldrig överraskad. Detta problem – om man vill se det som ett sådant – bottnar i att hela spelet är uppbyggt runt väl beprövade och till viss uttjatade koncept och en dramakurva de flesta spelare skulle kunna rabbla upp i sömnen. 

The Callisto Protocol

Låt mig illustrera: Redan innan monstren hoppar fram vet jag om att det kommer att ske. Väl utplacerade pelare och hinder, taggar på väggarna och flaskor med explosiva medel är utströdda precis överallt. "Triggersekvenser" som inträffar när jag drar i en viss spak eller rundar ett särskilt hörn går att förutse nästan varenda gång. Det gör att The Callisto Protocol varken känns särskilt läskigt eller originellt.

The Callisto Protocol öser också på med klichéer i narrativet. Det är långdragna introduktioner till nya fiender där Jacob ett flertal gånger hinner utbrista "vad var det?!?" innan ett nytt monster slutligen presenterar sig. När det till slut sker blir själva striden oftast ett antiklimax sett till uppbyggnaden. Handlingen är inte heller särskilt originell, men innehåller tillräckligt med vändningar för att driva spelet och hålla mig intresserad.

The Callisto Protocol

Autosparande checkpoints är precis överallt, vilket ytterligare förtar udden och överlevnadsinstinkten. Om jag skulle ställas inför omöjliga odds i ett rum går det rentav att springa till nästa för att spelet ska autosparas. Sedan är det bara att dö i lugn och ro, ladda checkpointen och vakna upp på samma plats utan jobbiga fiender. Systemet går att missbruka in absurdum, vilket jag inte rekommenderar.

The Callisto Protocol

I stället för laddningstider använder sig spelet av in game-sekvenser där Jacob pressar sig genom trånga utrymmen. Roligare än laddskärmar, men också något som snabbt blir tjatigt efter ett par timmar. Kudos dock till utvecklarna som får mig att hoppa till när ett monster drar tag i Jacob bakifrån just under en sådan sekvens – i min enfald trodde jag att de var förprogrammerade på ett visst sätt. 

Fint att se och lyssna på

Tur då att spelet är så audiovisuellt tilltalande. Särskilt miljöerna bidrar till att skapa en fantastisk atmosfär, och de varierar en hel del under resans gång. En annan del som är värd att hylla är hur detaljerade karaktärsmodellerna är. Ansiktena ser så naturtrogna ut att det ibland känns som att jag tittar på film – och även om Jacob Lee är en urtrist snubbe känns han levande och verklig. 

The Callisto Protocol

Ljudmässigt är det bara att rekommendera ett par vassa surroundlurar till det här spelet. I första hand för att lyssna efter gurglande fiender, men också för att kunna ta del av alla miljöljud som avsevärt höjer spänningsnivån i de trånga korridorerna.

Något mindre tjusigt – men likväl viktigt – är den enorma mängd slask och blod som ackompanjerar striderna. Det finns extremt många olika dödsscener där Jacob slits itu på de mest makabra sätt. The Last of Us har ingenting på The Callisto Protocol! Eftersom detta är ett spel där du kan förvänta dig att dö en hel del skulle jag vilja utfärda en varning till känsliga tittare. Till och med undertecknad, som anser mig vara extremt luttrad på den här fronten, får nästan vända mig bort ett par gånger under genomspelningen.

Prestandan på åtminstone Playstation 5 fungerar fint. Bilduppdateringen hackar ett par gånger inledningsvis, men under recensionsspelandet kommer en patch som verkar lösa problemet. Jag valde att spela i det snyggare läget som levererar färre bildrutor per sekund, vilket känns som en bra avvägning sett till att spelet inte hör till de allra snabbaste därute. 

Svårbedömd actionfest

Trots min stora skopa med kritik, har jag i huvudsak roligt med Callisto. Grafiken, striderna och miljöerna räddar upp ett ganska banalt spelkoncept som verkligen hade kunnat ta ut svängarna mer. Ibland är det rentav som att spelet kommer på sig självt med sin brist på nytänkande och Jacob utbrister "not this again!" inför olika typer av situationer. De alldeles för många smygbaserade inslagen är exempel på det.

Bland spelets fördelar vill jag också nämna ett driv och en uppfriskande enkelriktad upplevlese som är skön att ta sig an bland alla öppen värld-spel och komplicerade berättelser som finns där ute. Här har du en actionrökare som – givet överseende med bristen på nyheter – kommer att underhålla ända till slutet.

The Callisto Protocol

Testat: November 2022
Genre: Rymdaction/skräck
Utvecklare: Striking Distance Studios
Utgivare: Krafton
Plattform: Playstation 4, Playstation 5, Windows, Xbox One, Xbox Series X/S
Testat på: Playstation 5
Storlek: 43 GB
Släpps: 2 december 2022
Priser: 549 kronor hos Amazon Sverige (PS5) 499 kronor hos Amazon Sverige (PS4) 499 kronor hos Amazon Sverige (Xbox One)

Betyg 3,5 av 5